tisdag, september 02, 2014

Boken som inte skulle fått komma ut

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat?

Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När boken först kom ut ställde jag frågan hur jag som förlagsredaktör själv skulle reagerat på uppgiften om att han relegerats från Solbacka? Eller att hans far jobbat på den franska motståndsrörelsens kontor i Stockholm under andra världskriget (om det nu fanns ett sånt kontor, uppgifterna varierar). Nu när jag läst boken är jag än mindre säker; här finns 1000-tals faktauppgifter, intervjuer och citat, sida upp och sida ner, somligt är fel (AB:s chefredaktör hette t.ex. Gunnar Fredriksson, ”Shit happens”, som Guillou skrev när Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till samma sak), annat är tolkningar. (Frigyes syn på Folket i Bild/Kulturfronts 70-tal ligger närmare Guillous egen än t.ex. min; till hans heder ska dock sägas att han gått igenom årgångarna.) Historien om Solbacka är inte långt från sanningen (bland annat bekräftat av Guillou själv i en krönika i Aftonbladet ), men jävulen sitter i detaljerna. Guillou har också ställt upp på timtals av intervjuer med Frigyes och läst delar av manus. Boken ligger snubblande nära en auktoriserad biografi Jag kan därför bara hoppas att jag frågat om Frigyes konfronterat Guillou med uppgifterna om hur det gick till när han lämnade Solbacka.

Hur ska man då förklara att Norstedts bestämde sig för att dra in boken? Herman Lindqvist tog ju heder och ära av en antinazist. Den gången tryckte man nytt. Då Bonniers efter några inledande turer tackat nej till en bok om Guillou gick budet till Norstedts som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om anseendet. Uppenbarligen vägde Guillous ord och varumärke tyngre. Paul Frigyes, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.

Personligen hade jag föredragit att det som skrivits om till den nya utgåvan på något vis markerats i noter eller så och att historien om hur boken drogs in hade kommit som efterord. Men det är petitesser. Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer 

Jag recenserar i ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Etiketter: , ,