Midsommar

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt.

Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag (nouruz, kurdernas newroz) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret.

Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till

Liv och död. Allt rymmer sin motsats.

Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör hur valsen förklingar i moll i Calle Schewens vals, tar en snaps till sillen och sväljer klumpen i halsen. Och så kommer solen fram, valsen går över i dur:

”Hej, alla vänner som gästa min ö ...”

Än en är det långt till höst.