Under min tid som tonårsförälder och nattvandrare i förorten Skogås kom jag att tala med Karin, chef för ungdomsgruppen, om alla ensamstående mammor i området. ”Är det så att folk skiljer sig för lätt?” undrade jag försiktigt. Till min förvåning höll hon med. Om normen förr var att hålla ihop, ”för barnens skull”, och tiga och lida så är normen nu den motsatta. En tid av motgång i ett förhållande så bryter man upp, för sin egen och ”för barnens skull”, lycklig och fri. Eller?
Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac, en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis. Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partner eller arbetskamrater.
Till min förtjusning ser jag att Marinoff tar fram den tyske filosofen och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780–1831) – som formulerade tesen om ”kriget som politikens fortsättning med andra medel” – när han ska hjälpa en klient att analysera ett samlevnadsproblem. I Marinoffs omtolkning blir skilsmässan ”en fortsättning på äktenskapet under andra former”. Vårt förflutna kan vi aldrig springa ifrån, läser jag det som. När väl den insikten landar blir stundens längtan efter det omedelbara uppbrottet och den totala friheten kanske något mindre lockande.
Lou Marinoff, Platon – inte Prozac: låt filosofin visa vägen genom vardagen, 1. uppl., Natur och kultur, Stockholm, 2000. Finns på bibliotek. Själv köpte jag mitt exemplar på Bokbörsen”. Svenska sällskapet för filosofisk praxis är en ideell förening som verkar för att utveckla och upplysa om filosofisk praxis i Sverige och Norden.
Läs även Skilsmässa en väg till jämställdhet
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap och skilsmässa
Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac, en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis. Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partner eller arbetskamrater.
Till min förtjusning ser jag att Marinoff tar fram den tyske filosofen och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780–1831) – som formulerade tesen om ”kriget som politikens fortsättning med andra medel” – när han ska hjälpa en klient att analysera ett samlevnadsproblem. I Marinoffs omtolkning blir skilsmässan ”en fortsättning på äktenskapet under andra former”. Vårt förflutna kan vi aldrig springa ifrån, läser jag det som. När väl den insikten landar blir stundens längtan efter det omedelbara uppbrottet och den totala friheten kanske något mindre lockande.
Lou Marinoff, Platon – inte Prozac: låt filosofin visa vägen genom vardagen, 1. uppl., Natur och kultur, Stockholm, 2000. Finns på bibliotek. Själv köpte jag mitt exemplar på Bokbörsen”. Svenska sällskapet för filosofisk praxis är en ideell förening som verkar för att utveckla och upplysa om filosofisk praxis i Sverige och Norden.
Läs även Skilsmässa en väg till jämställdhet
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap och skilsmässa
Kommentarer