Fortsätt till huvudinnehåll

Läsvärt och infallsrikt om arbetarlitteraturen

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet.
Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.).
Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppväcka traditionen, skriver Magnus Nilsson. Nog visste jag som 20-åring vem Ivar Lo-Johansson var (inte minst genom nära släktingars läsning av den store) men mest tedde han sig som en grå gammal gubbe, innan Folket i Bild/Kulturfront genom serier som ”Våra författare” visade på bredden och styrkan i arbetarlitteraturen. Tack var denna brygga till traditionen kan därför många av dagens unga arbetarförfattare på ett självklart sätt förhålla sig till de äldre.
En hädisk tanke slår mig. Tänk om denna obesvarade kärlek från arbetarrörelsen varit till gagn för arbetarlitteraturen? Författare som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Artur Lundqvist, Moa Martinson med flera slapp i stor utsträckning riktlinjer från ledande organ om hur ”den sanna arbetarlitteraturen” skulle skrivas. (ABF:s motskrift till God natt jord, med titeln God morgon jord, ger idag ett närmast patetiskt intryck och verkar inte ha besvärat Ivar Lo-Johansson närmare.)
Men är inte Daniel Cederquist farligt nära ett sådant utpekande, då han ställer Kristian Lundbergs individcentrerade skildring av arbetsplatsen i Yarden mot Jenny Wrangborgs mer kollektivistiska diktning? En kritik som har vissa likheter med den som drabbade och närapå tystade de i tidskriften nämnda Kurt Salomsson och Folke Fridell på 1950-talet.
Detta som en kommentar i marginalen till en debatt (uppslagsrikt introducerad av Olle Josephson) vi så väl behöver.
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...