Fortsätt till huvudinnehåll

Läsvärt och infallsrikt om arbetarlitteraturen

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet.
Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.).
Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppväcka traditionen, skriver Magnus Nilsson. Nog visste jag som 20-åring vem Ivar Lo-Johansson var (inte minst genom nära släktingars läsning av den store) men mest tedde han sig som en grå gammal gubbe, innan Folket i Bild/Kulturfront genom serier som ”Våra författare” visade på bredden och styrkan i arbetarlitteraturen. Tack var denna brygga till traditionen kan därför många av dagens unga arbetarförfattare på ett självklart sätt förhålla sig till de äldre.
En hädisk tanke slår mig. Tänk om denna obesvarade kärlek från arbetarrörelsen varit till gagn för arbetarlitteraturen? Författare som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Artur Lundqvist, Moa Martinson med flera slapp i stor utsträckning riktlinjer från ledande organ om hur ”den sanna arbetarlitteraturen” skulle skrivas. (ABF:s motskrift till God natt jord, med titeln God morgon jord, ger idag ett närmast patetiskt intryck och verkar inte ha besvärat Ivar Lo-Johansson närmare.)
Men är inte Daniel Cederquist farligt nära ett sådant utpekande, då han ställer Kristian Lundbergs individcentrerade skildring av arbetsplatsen i Yarden mot Jenny Wrangborgs mer kollektivistiska diktning? En kritik som har vissa likheter med den som drabbade och närapå tystade de i tidskriften nämnda Kurt Salomsson och Folke Fridell på 1950-talet.
Detta som en kommentar i marginalen till en debatt (uppslagsrikt introducerad av Olle Josephson) vi så väl behöver.
Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
2 kommentarer
Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...
2 kommentarer
Läs mer

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...
2 kommentarer
Läs mer