Fortsätt till huvudinnehåll

Läsvärt och infallsrikt om arbetarlitteraturen

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet.
Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.).
Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppväcka traditionen, skriver Magnus Nilsson. Nog visste jag som 20-åring vem Ivar Lo-Johansson var (inte minst genom nära släktingars läsning av den store) men mest tedde han sig som en grå gammal gubbe, innan Folket i Bild/Kulturfront genom serier som ”Våra författare” visade på bredden och styrkan i arbetarlitteraturen. Tack var denna brygga till traditionen kan därför många av dagens unga arbetarförfattare på ett självklart sätt förhålla sig till de äldre.
En hädisk tanke slår mig. Tänk om denna obesvarade kärlek från arbetarrörelsen varit till gagn för arbetarlitteraturen? Författare som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Artur Lundqvist, Moa Martinson med flera slapp i stor utsträckning riktlinjer från ledande organ om hur ”den sanna arbetarlitteraturen” skulle skrivas. (ABF:s motskrift till God natt jord, med titeln God morgon jord, ger idag ett närmast patetiskt intryck och verkar inte ha besvärat Ivar Lo-Johansson närmare.)
Men är inte Daniel Cederquist farligt nära ett sådant utpekande, då han ställer Kristian Lundbergs individcentrerade skildring av arbetsplatsen i Yarden mot Jenny Wrangborgs mer kollektivistiska diktning? En kritik som har vissa likheter med den som drabbade och närapå tystade de i tidskriften nämnda Kurt Salomsson och Folke Fridell på 1950-talet.
Detta som en kommentar i marginalen till en debatt (uppslagsrikt introducerad av Olle Josephson) vi så väl behöver.
Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer