Varför är vi rädda för Enkvist pôjk?

På senvintern läser jag P.O. Enquists Liknelseboken. Har lovat att skriva om den. Och visst berörs jag av den unge pojkens möte med den äldre kvinnan och hans vidare utveckling. Men det är stumt inom mig. Berättelsen känns sluten.

Det behöver inte alltid vara författarens fel att det inte uppstår ljuv musik vid mötet med en text. Det krävs två för en tango. Och att skriva om skönlitteratur är svårt. Väldigt svårt.  Och man ska framför allt inte läsa för att man måste. Så jag lägger Enquist åt sidan.

I Svensk bokhandel svarar Lena Kvist, Borås tidnings kulturchef, på frågan vilka titlar recensenterna slåss om:

”Inte alltid dem man tror. … det är ett större motstånd att recensera till exempel PO Enquist. Det är nog lätt att känna att man måste kunna hela hans katalog och att det finns någon annan som kan honom bättre. (SvB 11/13)”

Visst kan man raljera över recensenter som tycker att de måste vara inlästa på en författares verk för att kunna skriva om honom eller henne. Vad är det annars ni har (visserligen illa) betalt för? kan jag tänka.  Men med PO Enquist är det tydligen något speciellt. Jag har tidigare skrivit om Åsa Beckmans porträtt av honom och med vilken respekt många möter Enquist.

Men visst berördes jag starkt av hans självbiografi. (”Berörd” är ett sånt där recensentord som man  borde ställa upp på floskelhyllan. ”Knockad” är mer relevant i det här sammanhanget.) Och Lewis resa var ett storartat porträtt och enastående som skildring av pingströrelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om PO Enquist och litteratur