Fortsätt till huvudinnehåll

Kris eller sjukdom

Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning.
Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till.
Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren.
Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte visa någon annan effekt än placebo (dvs. sockerpiller). Förklaringen var att de patienter som fick sockerpiller erbjöds ett så omsorgsfullt omhändertagande inom sjukvården. Medicinen hade effekt, vid lättare och medelsvår depression, men inte mer än ett normalt mänskligt omhändertagande.
Kanske finns det en annan förklaring. Där vår generation på 1970-talet såg samhälleliga, politiska orsaker bakom alla personliga problem, ser dagens unga personliga tillkortakommanden bakom vad som i många fall är samhälleliga misslyckanden.
Andra bloggar om

Kommentarer

Du skriver intresseväckande, käre far. Läser just "Mitt psykiatriska liv". Puss och ses snart! (kommer hem till sverigeland på onsdag)
Anonym sa…
varfor inte:)

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...