Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning.
Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till.
Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren.
Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte visa någon annan effekt än placebo (dvs. sockerpiller). Förklaringen var att de patienter som fick sockerpiller erbjöds ett så omsorgsfullt omhändertagande inom sjukvården. Medicinen hade effekt, vid lättare och medelsvår depression, men inte mer än ett normalt mänskligt omhändertagande.
Kanske finns det en annan förklaring. Där vår generation på 1970-talet såg samhälleliga, politiska orsaker bakom alla personliga problem, ser dagens unga personliga tillkortakommanden bakom vad som i många fall är samhälleliga misslyckanden.
Andra bloggar om psykiatri
Kommentarer