Fortsätt till huvudinnehåll

Varför vill ingen bli psykiatriker?

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).

– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.

Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer.

– En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.

Att Stockholm framhålls som ett föredöme känns lite motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst här i stan. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen vet inte varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.

Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina memoarer:
”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. … Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)
Cullberg pekar också på den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas. I goda fall bidrar den till att fördjupa arbete. I andra fall söker den mer destruktiva mål.
Psykiatrin är en ung vetenskap och som sådan relativt omogen. Det pendlar snabbt mellan olika skolor. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar väl ingen. Men kanske Socialstyrelsen skulle titta på lite mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.

Andra bloggar om
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Det här är ett mycket aktuellt ämne och jag finner det konstigt att det inte diskuterats mer i media och i maktens korridorer. Cullbergs bok är mycket bra för han har varit med så länge och fångar själva pudelns kärna i problematiken. De få psykiatriker som finns är stafettläkare och arbetar som djur ett par månader per år för att sedan slappa vilket ger oss en mycket osäker arbetsmiljö och en sämre vård för patienterna.
13 februari, 2008 18:52
Anonym sa…
Håller med om kommentaren ovan. för övrigt är det inte ett exklusivt svenskt problem. Flera av våra europeiska grannar har samma problem, bla England. Då jag läst lie studier kring läkarstudenters attityder till specialitetsval så framkommer att de har en mängd fördomar om psykiatri, psykiatriker och psykisk sjukdom. Vidare så är just psykplacering under studier och AT en av de placeringar där många blir besvikna. Den som hoppas på en specialitet med toppmodern neuropsykologisk kompetens blir besviken såväl som den som förväntar sig en integread syn på sjukdom och patient där man använder inte bara farmaka och sjuksrivning utan även psykologiska och psykosociala behandlingsmetoder.
19 februari, 2008 00:42
Anita sa…
I den kommun i det inre av Ångermanland där jag arbetat i många år som distriktssköterska, har vi under långa perioder varit helt u t a n psykiater. Det är oerhört frustrerande när man arbetar med dessa behövande människor att inte få tala med någon. Jag upplever att psykiatri har blivit en lågstatus proffession, vilket känns oerhört frustrerande när man vet att behovet av psykiatriskt stöd är så stort i vårt samhälle.
19 februari, 2008 10:36
Tom Carlson sa…
Johan Cullberg visar bland mycket annat i sina memoarer vilket fascinerande och betydelsefullt yrke psykiatrikerns kan vara. En recension av boken finns på min hemsida http://home.brikks.com/tomcarlson/artiklar/2000/cullberg.htm
25 februari, 2008 10:09
Henrik D. Ragnevi sa…
Jag tror att en del av lösningen är att man inrättar psykiatriutbildningar som innebär att man bara kan arbeta som psykiatriker. Ungefär som de är för tandläkare, då skulle det vara möjligt att styra andelen som blir psykiatriker på ett bättre sätt.
14 mars, 2008 10:29
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...
3 kommentarer
Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
2 kommentarer
Läs mer

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...
En kommentar
Läs mer