Fortsätt till huvudinnehåll

Varför vill ingen bli psykiatriker?

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).

– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.

Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer.

– En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.

Att Stockholm framhålls som ett föredöme känns lite motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst här i stan. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen vet inte varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.

Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina memoarer:
”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. … Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)
Cullberg pekar också på den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas. I goda fall bidrar den till att fördjupa arbete. I andra fall söker den mer destruktiva mål.
Psykiatrin är en ung vetenskap och som sådan relativt omogen. Det pendlar snabbt mellan olika skolor. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar väl ingen. Men kanske Socialstyrelsen skulle titta på lite mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.

Andra bloggar om
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Det här är ett mycket aktuellt ämne och jag finner det konstigt att det inte diskuterats mer i media och i maktens korridorer. Cullbergs bok är mycket bra för han har varit med så länge och fångar själva pudelns kärna i problematiken. De få psykiatriker som finns är stafettläkare och arbetar som djur ett par månader per år för att sedan slappa vilket ger oss en mycket osäker arbetsmiljö och en sämre vård för patienterna.
13 februari, 2008 18:52
Anonym sa…
Håller med om kommentaren ovan. för övrigt är det inte ett exklusivt svenskt problem. Flera av våra europeiska grannar har samma problem, bla England. Då jag läst lie studier kring läkarstudenters attityder till specialitetsval så framkommer att de har en mängd fördomar om psykiatri, psykiatriker och psykisk sjukdom. Vidare så är just psykplacering under studier och AT en av de placeringar där många blir besvikna. Den som hoppas på en specialitet med toppmodern neuropsykologisk kompetens blir besviken såväl som den som förväntar sig en integread syn på sjukdom och patient där man använder inte bara farmaka och sjuksrivning utan även psykologiska och psykosociala behandlingsmetoder.
19 februari, 2008 00:42
Anita sa…
I den kommun i det inre av Ångermanland där jag arbetat i många år som distriktssköterska, har vi under långa perioder varit helt u t a n psykiater. Det är oerhört frustrerande när man arbetar med dessa behövande människor att inte få tala med någon. Jag upplever att psykiatri har blivit en lågstatus proffession, vilket känns oerhört frustrerande när man vet att behovet av psykiatriskt stöd är så stort i vårt samhälle.
19 februari, 2008 10:36
Tom Carlson sa…
Johan Cullberg visar bland mycket annat i sina memoarer vilket fascinerande och betydelsefullt yrke psykiatrikerns kan vara. En recension av boken finns på min hemsida http://home.brikks.com/tomcarlson/artiklar/2000/cullberg.htm
25 februari, 2008 10:09
Henrik D. Ragnevi sa…
Jag tror att en del av lösningen är att man inrättar psykiatriutbildningar som innebär att man bara kan arbeta som psykiatriker. Ungefär som de är för tandläkare, då skulle det vara möjligt att styra andelen som blir psykiatriker på ett bättre sätt.
14 mars, 2008 10:29
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...
Skicka en kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer