Fortsätt till huvudinnehåll

Varför vill ingen bli psykiatriker?

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).

– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.

Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer.

– En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.

Att Stockholm framhålls som ett föredöme känns lite motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst här i stan. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen vet inte varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.

Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina memoarer:
”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. … Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)
Cullberg pekar också på den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas. I goda fall bidrar den till att fördjupa arbete. I andra fall söker den mer destruktiva mål.
Psykiatrin är en ung vetenskap och som sådan relativt omogen. Det pendlar snabbt mellan olika skolor. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar väl ingen. Men kanske Socialstyrelsen skulle titta på lite mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.

Andra bloggar om
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Det här är ett mycket aktuellt ämne och jag finner det konstigt att det inte diskuterats mer i media och i maktens korridorer. Cullbergs bok är mycket bra för han har varit med så länge och fångar själva pudelns kärna i problematiken. De få psykiatriker som finns är stafettläkare och arbetar som djur ett par månader per år för att sedan slappa vilket ger oss en mycket osäker arbetsmiljö och en sämre vård för patienterna.
13 februari, 2008 18:52
Anonym sa…
Håller med om kommentaren ovan. för övrigt är det inte ett exklusivt svenskt problem. Flera av våra europeiska grannar har samma problem, bla England. Då jag läst lie studier kring läkarstudenters attityder till specialitetsval så framkommer att de har en mängd fördomar om psykiatri, psykiatriker och psykisk sjukdom. Vidare så är just psykplacering under studier och AT en av de placeringar där många blir besvikna. Den som hoppas på en specialitet med toppmodern neuropsykologisk kompetens blir besviken såväl som den som förväntar sig en integread syn på sjukdom och patient där man använder inte bara farmaka och sjuksrivning utan även psykologiska och psykosociala behandlingsmetoder.
19 februari, 2008 00:42
Anita sa…
I den kommun i det inre av Ångermanland där jag arbetat i många år som distriktssköterska, har vi under långa perioder varit helt u t a n psykiater. Det är oerhört frustrerande när man arbetar med dessa behövande människor att inte få tala med någon. Jag upplever att psykiatri har blivit en lågstatus proffession, vilket känns oerhört frustrerande när man vet att behovet av psykiatriskt stöd är så stort i vårt samhälle.
19 februari, 2008 10:36
Tom Carlson sa…
Johan Cullberg visar bland mycket annat i sina memoarer vilket fascinerande och betydelsefullt yrke psykiatrikerns kan vara. En recension av boken finns på min hemsida http://home.brikks.com/tomcarlson/artiklar/2000/cullberg.htm
25 februari, 2008 10:09
Henrik D. Ragnevi sa…
Jag tror att en del av lösningen är att man inrättar psykiatriutbildningar som innebär att man bara kan arbeta som psykiatriker. Ungefär som de är för tandläkare, då skulle det vara möjligt att styra andelen som blir psykiatriker på ett bättre sätt.
14 mars, 2008 10:29
Skicka en kommentar

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer