Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Vilks tar ställning i det krig som pågår

Kommentarerna till det jag skrev om Lars Vilks Muhammedbild (Infödingarna ska uppfostras) är nu så många att jag väljer att skriva ett nytt inlägg. Att satir inte är så lätt alla gånger visar också de olika tolkningarna av det jag skrev. Alltså, detta är min nuvarande uppfattning, i klartext:

Kriget mot terrorismen – det som inleddes på allvar efter den 11 september – är på väg att klyva vår värld i två delar. Öst står mot väst. Islam mot kristendom. Syskon mot syskon. I stället för ömsesidig respekt och förståelse växer hatet på båda sidor. Som i alla krig är den som vinner kampen om våra tankar bäst rustad när striden väl bryter ut (om det nu är Iran eller Syrien som är nästa offer när Sverige och resten av ”världssamfundet” väl fått ta över efter USA:s legotrupper i Irak och Afghanistan).

Mot den bakgrunden blir Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund ett ställningstagande för angriparen och för dem som likställer islam med terrorism. I stället för att inleda en dialog med de krafter inom politisk islam som motsätter sig terror underblåser hans bild oförsonligheten. Det är hans fulla rätt. Men ingen är i tryckfrihetens namn heller tvingad att publicera hans bild, bara för att nu ”ingen annan gjort det”. Ingen var heller tvingad att i tryckfrihetens namn publicera antisemitiska karikatyrer under 30-talet eller upplåta möteslokal för de studenter i Uppsala som ville stoppa invandringen av judiska akademiker. Vår dom över dem som gjorde det är också hård.

Så lång om innehållet i Vilks bild.

När det gäller den svenska yttrande- och tryckfriheten är den idag utsatt för ett hårt tryck från flera håll. Nyligen föreslog ett betänkande att den svenska tryckfrihetsförordningen skulle avskaffas och ersättas med en enkel hänvisning till europeisk rätt. I terroristbekämpningens namn avskaffas nu den ena friheten efter den andra, telefoner avlyssnas, mejl och chatt ska kunna läsas av myndigheterna. Den svenska offentlighetsprincipen, med vilken medborgarna ska kunna hålla koll på makthavarna, är nu så inskränkt att den snart inte är värd pappret den är skriven på. Samtidigt inskränks den reella yttrandefriheten i takt med en växande koncentration av medier, ägarintressen och annonsörstyrning. I det sammanhanget är hotet från några präster i Pakistan och eventuella krav från Egyptens ambassadör det minst överhängande.

Om nu Lars Vilks inte bryr sig om vilka krafter han stödjer bör åtminstone de som i yttrandefrihetens namn publicerar hans bild göra det. Att han inte är så politisk naiv som det ibland görs gällande visar för övrigt ”Bens” citat från Lars Vilks blogg.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...