Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Vilks tar ställning i det krig som pågår

Kommentarerna till det jag skrev om Lars Vilks Muhammedbild (Infödingarna ska uppfostras) är nu så många att jag väljer att skriva ett nytt inlägg. Att satir inte är så lätt alla gånger visar också de olika tolkningarna av det jag skrev. Alltså, detta är min nuvarande uppfattning, i klartext:

Kriget mot terrorismen – det som inleddes på allvar efter den 11 september – är på väg att klyva vår värld i två delar. Öst står mot väst. Islam mot kristendom. Syskon mot syskon. I stället för ömsesidig respekt och förståelse växer hatet på båda sidor. Som i alla krig är den som vinner kampen om våra tankar bäst rustad när striden väl bryter ut (om det nu är Iran eller Syrien som är nästa offer när Sverige och resten av ”världssamfundet” väl fått ta över efter USA:s legotrupper i Irak och Afghanistan).

Mot den bakgrunden blir Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund ett ställningstagande för angriparen och för dem som likställer islam med terrorism. I stället för att inleda en dialog med de krafter inom politisk islam som motsätter sig terror underblåser hans bild oförsonligheten. Det är hans fulla rätt. Men ingen är i tryckfrihetens namn heller tvingad att publicera hans bild, bara för att nu ”ingen annan gjort det”. Ingen var heller tvingad att i tryckfrihetens namn publicera antisemitiska karikatyrer under 30-talet eller upplåta möteslokal för de studenter i Uppsala som ville stoppa invandringen av judiska akademiker. Vår dom över dem som gjorde det är också hård.

Så lång om innehållet i Vilks bild.

När det gäller den svenska yttrande- och tryckfriheten är den idag utsatt för ett hårt tryck från flera håll. Nyligen föreslog ett betänkande att den svenska tryckfrihetsförordningen skulle avskaffas och ersättas med en enkel hänvisning till europeisk rätt. I terroristbekämpningens namn avskaffas nu den ena friheten efter den andra, telefoner avlyssnas, mejl och chatt ska kunna läsas av myndigheterna. Den svenska offentlighetsprincipen, med vilken medborgarna ska kunna hålla koll på makthavarna, är nu så inskränkt att den snart inte är värd pappret den är skriven på. Samtidigt inskränks den reella yttrandefriheten i takt med en växande koncentration av medier, ägarintressen och annonsörstyrning. I det sammanhanget är hotet från några präster i Pakistan och eventuella krav från Egyptens ambassadör det minst överhängande.

Om nu Lars Vilks inte bryr sig om vilka krafter han stödjer bör åtminstone de som i yttrandefrihetens namn publicerar hans bild göra det. Att han inte är så politisk naiv som det ibland görs gällande visar för övrigt ”Bens” citat från Lars Vilks blogg.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...