Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Vilks tar ställning i det krig som pågår

Kommentarerna till det jag skrev om Lars Vilks Muhammedbild (Infödingarna ska uppfostras) är nu så många att jag väljer att skriva ett nytt inlägg. Att satir inte är så lätt alla gånger visar också de olika tolkningarna av det jag skrev. Alltså, detta är min nuvarande uppfattning, i klartext:

Kriget mot terrorismen – det som inleddes på allvar efter den 11 september – är på väg att klyva vår värld i två delar. Öst står mot väst. Islam mot kristendom. Syskon mot syskon. I stället för ömsesidig respekt och förståelse växer hatet på båda sidor. Som i alla krig är den som vinner kampen om våra tankar bäst rustad när striden väl bryter ut (om det nu är Iran eller Syrien som är nästa offer när Sverige och resten av ”världssamfundet” väl fått ta över efter USA:s legotrupper i Irak och Afghanistan).

Mot den bakgrunden blir Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund ett ställningstagande för angriparen och för dem som likställer islam med terrorism. I stället för att inleda en dialog med de krafter inom politisk islam som motsätter sig terror underblåser hans bild oförsonligheten. Det är hans fulla rätt. Men ingen är i tryckfrihetens namn heller tvingad att publicera hans bild, bara för att nu ”ingen annan gjort det”. Ingen var heller tvingad att i tryckfrihetens namn publicera antisemitiska karikatyrer under 30-talet eller upplåta möteslokal för de studenter i Uppsala som ville stoppa invandringen av judiska akademiker. Vår dom över dem som gjorde det är också hård.

Så lång om innehållet i Vilks bild.

När det gäller den svenska yttrande- och tryckfriheten är den idag utsatt för ett hårt tryck från flera håll. Nyligen föreslog ett betänkande att den svenska tryckfrihetsförordningen skulle avskaffas och ersättas med en enkel hänvisning till europeisk rätt. I terroristbekämpningens namn avskaffas nu den ena friheten efter den andra, telefoner avlyssnas, mejl och chatt ska kunna läsas av myndigheterna. Den svenska offentlighetsprincipen, med vilken medborgarna ska kunna hålla koll på makthavarna, är nu så inskränkt att den snart inte är värd pappret den är skriven på. Samtidigt inskränks den reella yttrandefriheten i takt med en växande koncentration av medier, ägarintressen och annonsörstyrning. I det sammanhanget är hotet från några präster i Pakistan och eventuella krav från Egyptens ambassadör det minst överhängande.

Om nu Lars Vilks inte bryr sig om vilka krafter han stödjer bör åtminstone de som i yttrandefrihetens namn publicerar hans bild göra det. Att han inte är så politisk naiv som det ibland görs gällande visar för övrigt ”Bens” citat från Lars Vilks blogg.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...