Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Vilks tar ställning i det krig som pågår

Kommentarerna till det jag skrev om Lars Vilks Muhammedbild (Infödingarna ska uppfostras) är nu så många att jag väljer att skriva ett nytt inlägg. Att satir inte är så lätt alla gånger visar också de olika tolkningarna av det jag skrev. Alltså, detta är min nuvarande uppfattning, i klartext:

Kriget mot terrorismen – det som inleddes på allvar efter den 11 september – är på väg att klyva vår värld i två delar. Öst står mot väst. Islam mot kristendom. Syskon mot syskon. I stället för ömsesidig respekt och förståelse växer hatet på båda sidor. Som i alla krig är den som vinner kampen om våra tankar bäst rustad när striden väl bryter ut (om det nu är Iran eller Syrien som är nästa offer när Sverige och resten av ”världssamfundet” väl fått ta över efter USA:s legotrupper i Irak och Afghanistan).

Mot den bakgrunden blir Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund ett ställningstagande för angriparen och för dem som likställer islam med terrorism. I stället för att inleda en dialog med de krafter inom politisk islam som motsätter sig terror underblåser hans bild oförsonligheten. Det är hans fulla rätt. Men ingen är i tryckfrihetens namn heller tvingad att publicera hans bild, bara för att nu ”ingen annan gjort det”. Ingen var heller tvingad att i tryckfrihetens namn publicera antisemitiska karikatyrer under 30-talet eller upplåta möteslokal för de studenter i Uppsala som ville stoppa invandringen av judiska akademiker. Vår dom över dem som gjorde det är också hård.

Så lång om innehållet i Vilks bild.

När det gäller den svenska yttrande- och tryckfriheten är den idag utsatt för ett hårt tryck från flera håll. Nyligen föreslog ett betänkande att den svenska tryckfrihetsförordningen skulle avskaffas och ersättas med en enkel hänvisning till europeisk rätt. I terroristbekämpningens namn avskaffas nu den ena friheten efter den andra, telefoner avlyssnas, mejl och chatt ska kunna läsas av myndigheterna. Den svenska offentlighetsprincipen, med vilken medborgarna ska kunna hålla koll på makthavarna, är nu så inskränkt att den snart inte är värd pappret den är skriven på. Samtidigt inskränks den reella yttrandefriheten i takt med en växande koncentration av medier, ägarintressen och annonsörstyrning. I det sammanhanget är hotet från några präster i Pakistan och eventuella krav från Egyptens ambassadör det minst överhängande.

Om nu Lars Vilks inte bryr sig om vilka krafter han stödjer bör åtminstone de som i yttrandefrihetens namn publicerar hans bild göra det. Att han inte är så politisk naiv som det ibland görs gällande visar för övrigt ”Bens” citat från Lars Vilks blogg.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...