Konst och politik – exemplet Ingmar Bergman

Första dagen på semestern domineras av beskedet om Ingmar Bergmans död. Det är inte alla konstnärer förunnat att få sin gärning kommenterad på tidningarnas ledarsidor:

”Bergmans sonderingar av det irrationella, det såriga och det mörka står i skarp kontrast till den folkhemsoptimism som rådde under större delen av filmskaparens karriär.
Han brottades i offentligheten med tro, tvivel och ångest långt efter det att landet ansågs betryggande sekulariserat och socialiserat.
Bergman ställde de stora frågorna om livet, i en tid då många föredrog att fokusera på mer hanterbara problem. Så skapades konst av bestående värde.” (Svenska Dagbladet 31/7-07.)

Kom sen inte och säg att konst och politik inte hör ihop.

Bergmans storhet kan inte förnekas. I en tid när svensk spelfilm lät och såg ut som SF-journaler från mellankrigstiden införde han allvaret i filmkonsten. En intill perfektion hårt arbetande yrkesman och lysande hantverkare, javisst. ”Sommarnattens leende” tycker jag fortfarande mycket om. Och ”Fanny och Alexander” är ju en lysande fresk. Personer som jag respekterar (Stig Larsson och Henning Mankell) har framhållit hans skildring av barnets utsatthet.

Men personligen har Bergman har aldrig tillhört mina favoriter. Och när det gäller den omtalade ”svenska ångesten” har både Widerberg och Lars Molin gestaltat den på ett sätt som jag, och troligen många svenska män med mig, kan relatera till (Keve Hjelms pappa i ”Kvarteret Korpen” och Ingvar Hirdwalls i ”Kejsaren av Portugalien”). Bergmans ångest och demoner i lufttomma rum säger mig inget.

Kanske kan Rikard Lomans inlägg i Dagens Nyheter (”Dämonerna skadade 1900-talskulturen”, 22/8-07) öppna för en kritisk diskussion om Bergmans gärning. Den diskussionen är nog i längden mer angelägen än den om den unge Bergmans nazism. Där är det väl tystnaden i eftermälena som är mest talande, vilket Maria-Pia Boëthius påpekade i Aftonbladet nyligen.

Men visst hör konst och politik ihop.

Andra bloggar om Ingmar Bergman.