måndag, augusti 27, 2007

”En släng av utbrändhet”

En kväll är vi bjudna på middag hos en vän och arbetskamrat till Lena. God mat och som alltid livliga diskussioner. Den här kvällen avhandlas sjukskrivningar och den senaste tidens debatt om utmattningssyndrom. Kunskapsnivån i denna krets av högt utbildade specialister på människans sjukdomar är väl på samma nivå som i fikarummet på vilken arbetsplats som helst. Åsikterna desto fler. Jag lyssnar storögt på uttalanden som att människor som drabbats av utmattningsdepression (själv vägrar jag använda termen ”utbrändhet”) måste ta sitt eget ansvar, att symtomen inte finns i några andra länder osv. Vi kan dock enas om att de långvariga sjukskrivningarna utan mål och mening skadar mer än de botar.

En dag hoppas jag kunna skriva något mer samlat om detta problemkomplex. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att de senaste tio åren har forskningen kommit långt om sambandet mellan sårbarhet (medfödd och förvärvad), stress och risken för depression, ångest och andra psykiska sjukdomar. Tyvärr sammanfaller detta med en period av förfall inom den svenska psykiatrin (väl belyst av Markus Heilig ”Vår förlegade psykvård ratas av moderna läkare” i Dagens Nyheter 26/8-07). Som kontrast till detta sakernas tillstånd kunde man nyligen läsa en insändare i Svenska Dagbladet, där skribenten berättar hur hon las in på en psykiatrisk klinik under en tioveckorsperiod när hon insjuknade i utmattningsdepression i Tyskland våren 2005.

”Jag fick … ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. Men då måste man ha något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge.” (”Det finns alternativ till sjukskrivning”, SvD 22/8-07)
Idag är hon enligt egen uppgift sedan ett år verksam som doktorand på heltid.

Oavsett vad man nu anser sig veta eller tycka. När den ansvarige ministern säger sig ha haft ”en släng av utbrändhet” efter en avslutad valrörelse för tio år sedan, pratar hon i nattmössan (”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”, DN 18/8-07. ). Den som efter en intensiv arbetsperiod återhämtar sig efter tre dagars sömn är möjligen utarbetad eller överansträngd men knappast ”utbränd”. Det är bara att instämma i vad prof. em. Ulf Rydberg skriver i ett brev till socialförsäkringsministern ”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.” (Svenska Dagbladet 24/8-07)

Andra bloggar om och .

Etiketter: , ,

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.”

Detta är ett bra råd, särskillt till de som kommentrar kommentarerna till psykiatrin och sjukskrivningsrekomendationerna.

Det är bra att läkarkåren får rekomendationer om sjukskrivningstider. Det är bra att nya diagnoser ifrågasätts och det är bra att man ifrågasätter sjukskrivningen som behandlingsmetod. Vi skall vara tacksamma för Marcus artikel i DN men vi skall också vara tacksamma för den process som Läkarförbundet startat i sammarbete med Försäkringskassan och Socialstyrelsen.

Ideologiska hänsyn måste rensas ur sjukskrivningstraditionen och psykiatrin.

28 augusti, 2007 14:18  
Blogger Tom Carlson said...

Att ifrågasätta nya diagnoser är väl grunden för all evidensbaserad medicin. Men som en underström i debatten om ”utbrändhet” och utmattningssyndrom ligger ett ifrågasättande om de här människorna verkligen är sjuka. Alltså, är de som lider av sömnsvårigheter, nedstämdhet, överdriven självkritik, ångest och minskad koncentrationsförmåga att betrakta som friska eller sjuka? Är vi överens om det senare får läkarvetenskapen och forskningen komma fram vilken diagnos ska de ha och vilken behandling som kan göra dem friska. Behovet av sjuksrivning bör styras av det.

29 augusti, 2007 07:05  
Anonymous Anonym said...

Mycket bra svarat, Tom. Oroande är att läkare svajar när det gäller inställning till klienter - inte sina egna, men till andras. Att läkare som medelklassmänniskor också går på högerpropagandan. Och tror att det fuskas så stort och konstigt nog tror att många av deras kollegor inte litar till sina medicinska kunskaper utan låter sig föras bakom ljuset av medlidande och/eller duperas av skojare!

29 augusti, 2007 18:41  

Skicka en kommentar

<< Home