Fortsätt till huvudinnehåll

Manligt och kvinnligt 2

Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper. Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. ”En ’sann’ kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta.” Så skriver Margareta Strömstedt i en artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc.

Men: ”De borgerliga kvinnorna var i minoritet och de måste, för att klara sig och hemmen, ha tillgång till en annan sorts kvinnor: unga bondkvinnor och arbetarkvinnor som förväntades ha helt andra egenskaper, styrka, uthållighet och ett praktiskt sinne, samma egenskaper som männen förväntades ha.”

Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Vilhelm Moberg (eller den Samuel August och Hanna, som så småningom blev Astrid Lindgrens föräldrar). De är ”representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap som grundar sig på jämlikhet i vardagslivet så som det kunde te sig medan vårt land ännu var ett bondesamhälle”. Allt i mannens värld ”angår henne och tvärtom. De har olika sysslor, kvinnosysslor, manssysslor, men de är samtidigt jämlikar och har en fullständig intressegemenskap.”

Det är en värld som liknar den etnologen Annette Rosengren mötte när hon på 1980-talet skildrade livet i ett svenskt småsamhälle, fjärran från Gudrun Schymans talibantal där ”kvinnor ger och män tar”.

Så gick vårt land in i en brytningstid, industrialism och moderniteten kom till. Människorna flyttade in till städerna. Samlevnadsformerna stöptes om. I städerna fanns även ensamstående mödrar (otänkbart på landet), yrkesarbetande kvinnor och samboförhållanden ("Stockholmsäktenskap"). För att klara ekonomin tvingades många ta inneboenden i sina trånga enrumslägenheter (läs Per-Anders Fogelströms Stockholmsskildringar). Men borgerlighetens idéer ”… om kvinnans och mannens roller … togs upp av bönderna som flyttade till stan ... bondkvinnorna förvandlades till hemmafruar och konsumenter, från att ha varit producenter.”

Under andra världskriget när kvinnorna behövdes i produktionen bromsade utvecklingen upp tillfälligt. Men när männen skulle tillbaka i arbetslivet blev hemmafrun åter ideal, i USA och hos oss. Tjugo år senare skrek industrin och en växande offentlig sektor i vårt land åter efter den kvinnliga arbetskraften.

Och i denna malström ska män och kvinnor försöka få sina liv att gå ihop.


Några tankar som föddes vid läsning av Marie Svelands roman Bitterfittan. Citaten från Margareta Strömstedt är hämtade ur ”Kristina och Maria - resan, tilliten, plågan” i Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...