Fortsätt till huvudinnehåll

Byggbranschen slösar

Vi bor sedan några år i ett nybyggt hus. Byggaren har varit seriös, jobbet har gjorts noggrant. Alla småfel åtgärdas osv. Ändå har vi slagits av hur mycket dyrbart material som går till spillo. Hur mycket arbete som har fått göras om på grund av slarv och anmärkningar. Besiktningar med underentreprenörer närvarande har varit sorglustiga uppvisningar i konsten att skylla ifrån sig och skitsnackande om allt och alla.

Hur ser kalkylen ut egentligen ut? har jag som brukar räkna på mina konsultjobb undrat. Hela bygget är ju gjort till fast pris.

En notis i näringslivsbilagan väcker därför min nyfikenhet.
”Drygt 50 miljarder kronor, eller drygt 30 procent av produktionskostnaden, slösas bort årligen i byggbranschen till följd av byggfel och andra slöserier. Det konstaterar regeringens byggsamordnare och Byggkommittén i en sluttrapport som presenterades igår.” (SvD 20/7)
50 miljarder! Ett belopp lika stort som budgeten för Stockholms läns landsting.

Nu är det inga nyheter som presenteras. Byggkommitténs uppgifter bygger på en rapport av professor Per-Erik Josephson vid Chalmers från 2005. Den är sannerligen värd att läsa för alla som bor i hus eller lägenhet, dvs. hela svenska folket:
  • Kostnaderna för synliga och dolda fel, liksom kontroller, försäkringar, stölder och skadegörelse svarar för mer än 10 % av projektets produktionskostnad.
  • Slöseri i form av väntan, stillastående maskiner och materialspill står för lika mycket, dvs. drygt 10 %.
  • Arbetsrelaterade skador och sjukdomar belastar projekten indirekt med upp till 12 % av kostnaden.
  • Utdragna detaljplaneprocesser, upphandlingar och dokumentation motsvarar sammanlagt 5 %. Och det är den grupp tenderar att öka mest.
Sammanlagt står det ”värdeökande” arbetet för mindre än hälften av utfört arbete.

– En byggnadsarbetare ägnar en femtedel av sin arbetstid åt att tillföra värde. Resten är förberedelse och väntan. Det är samma sak med maskiner, som står stilla lång tid utan att de används, säger Per-Erik Josephson.

Vi talar här om den näst största utgiften i hushållens ekonomi, efter skatt och sociala avgifter. Människor som flyttar in i en nybyggd trerumslägenhet betalar i runda slängar 10 000 kronor i hyra. Månadskostnaden för en nyrenoverad lägenhet fördubblas över en natt.

Hade detta gällt någon offentlig verksamhet hade Skattebetalarnas förening och andra lobbyorganisationer stått på kö i tidningarnas spalter. Mats Odell hade varit upprörd. Ekonomiska kommentatorer hade lagt pannorna i djupa veck.

Nu handlar det ”bara” om vanliga människors boende och om en starkt oligopoliserad byggsektor, delvis gödd av felkonstruerade statsbidrag (som regeringen nu dragit in utan att ersätta med något annat). Och då är det tyst. Det behövs en boenderevolt.

Dags för renovering? Fem år efter inflyttning.
Hela rapporten finns att läsa på Byggkommitténs hemsida. Jag har tidigare skrivit om Tvivelaktiga byggmetoder

Andra bloggar om

Uppdaterad 23/7-07

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...