Fortsätt till huvudinnehåll

Byggbranschen slösar

Vi bor sedan några år i ett nybyggt hus. Byggaren har varit seriös, jobbet har gjorts noggrant. Alla småfel åtgärdas osv. Ändå har vi slagits av hur mycket dyrbart material som går till spillo. Hur mycket arbete som har fått göras om på grund av slarv och anmärkningar. Besiktningar med underentreprenörer närvarande har varit sorglustiga uppvisningar i konsten att skylla ifrån sig och skitsnackande om allt och alla.

Hur ser kalkylen ut egentligen ut? har jag som brukar räkna på mina konsultjobb undrat. Hela bygget är ju gjort till fast pris.

En notis i näringslivsbilagan väcker därför min nyfikenhet.
”Drygt 50 miljarder kronor, eller drygt 30 procent av produktionskostnaden, slösas bort årligen i byggbranschen till följd av byggfel och andra slöserier. Det konstaterar regeringens byggsamordnare och Byggkommittén i en sluttrapport som presenterades igår.” (SvD 20/7)
50 miljarder! Ett belopp lika stort som budgeten för Stockholms läns landsting.

Nu är det inga nyheter som presenteras. Byggkommitténs uppgifter bygger på en rapport av professor Per-Erik Josephson vid Chalmers från 2005. Den är sannerligen värd att läsa för alla som bor i hus eller lägenhet, dvs. hela svenska folket:
  • Kostnaderna för synliga och dolda fel, liksom kontroller, försäkringar, stölder och skadegörelse svarar för mer än 10 % av projektets produktionskostnad.
  • Slöseri i form av väntan, stillastående maskiner och materialspill står för lika mycket, dvs. drygt 10 %.
  • Arbetsrelaterade skador och sjukdomar belastar projekten indirekt med upp till 12 % av kostnaden.
  • Utdragna detaljplaneprocesser, upphandlingar och dokumentation motsvarar sammanlagt 5 %. Och det är den grupp tenderar att öka mest.
Sammanlagt står det ”värdeökande” arbetet för mindre än hälften av utfört arbete.

– En byggnadsarbetare ägnar en femtedel av sin arbetstid åt att tillföra värde. Resten är förberedelse och väntan. Det är samma sak med maskiner, som står stilla lång tid utan att de används, säger Per-Erik Josephson.

Vi talar här om den näst största utgiften i hushållens ekonomi, efter skatt och sociala avgifter. Människor som flyttar in i en nybyggd trerumslägenhet betalar i runda slängar 10 000 kronor i hyra. Månadskostnaden för en nyrenoverad lägenhet fördubblas över en natt.

Hade detta gällt någon offentlig verksamhet hade Skattebetalarnas förening och andra lobbyorganisationer stått på kö i tidningarnas spalter. Mats Odell hade varit upprörd. Ekonomiska kommentatorer hade lagt pannorna i djupa veck.

Nu handlar det ”bara” om vanliga människors boende och om en starkt oligopoliserad byggsektor, delvis gödd av felkonstruerade statsbidrag (som regeringen nu dragit in utan att ersätta med något annat). Och då är det tyst. Det behövs en boenderevolt.

Dags för renovering? Fem år efter inflyttning.
Hela rapporten finns att läsa på Byggkommitténs hemsida. Jag har tidigare skrivit om Tvivelaktiga byggmetoder

Andra bloggar om

Uppdaterad 23/7-07

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...