Fortsätt till huvudinnehåll

Byggbranschen slösar

Vi bor sedan några år i ett nybyggt hus. Byggaren har varit seriös, jobbet har gjorts noggrant. Alla småfel åtgärdas osv. Ändå har vi slagits av hur mycket dyrbart material som går till spillo. Hur mycket arbete som har fått göras om på grund av slarv och anmärkningar. Besiktningar med underentreprenörer närvarande har varit sorglustiga uppvisningar i konsten att skylla ifrån sig och skitsnackande om allt och alla.

Hur ser kalkylen ut egentligen ut? har jag som brukar räkna på mina konsultjobb undrat. Hela bygget är ju gjort till fast pris.

En notis i näringslivsbilagan väcker därför min nyfikenhet.
”Drygt 50 miljarder kronor, eller drygt 30 procent av produktionskostnaden, slösas bort årligen i byggbranschen till följd av byggfel och andra slöserier. Det konstaterar regeringens byggsamordnare och Byggkommittén i en sluttrapport som presenterades igår.” (SvD 20/7)
50 miljarder! Ett belopp lika stort som budgeten för Stockholms läns landsting.

Nu är det inga nyheter som presenteras. Byggkommitténs uppgifter bygger på en rapport av professor Per-Erik Josephson vid Chalmers från 2005. Den är sannerligen värd att läsa för alla som bor i hus eller lägenhet, dvs. hela svenska folket:
  • Kostnaderna för synliga och dolda fel, liksom kontroller, försäkringar, stölder och skadegörelse svarar för mer än 10 % av projektets produktionskostnad.
  • Slöseri i form av väntan, stillastående maskiner och materialspill står för lika mycket, dvs. drygt 10 %.
  • Arbetsrelaterade skador och sjukdomar belastar projekten indirekt med upp till 12 % av kostnaden.
  • Utdragna detaljplaneprocesser, upphandlingar och dokumentation motsvarar sammanlagt 5 %. Och det är den grupp tenderar att öka mest.
Sammanlagt står det ”värdeökande” arbetet för mindre än hälften av utfört arbete.

– En byggnadsarbetare ägnar en femtedel av sin arbetstid åt att tillföra värde. Resten är förberedelse och väntan. Det är samma sak med maskiner, som står stilla lång tid utan att de används, säger Per-Erik Josephson.

Vi talar här om den näst största utgiften i hushållens ekonomi, efter skatt och sociala avgifter. Människor som flyttar in i en nybyggd trerumslägenhet betalar i runda slängar 10 000 kronor i hyra. Månadskostnaden för en nyrenoverad lägenhet fördubblas över en natt.

Hade detta gällt någon offentlig verksamhet hade Skattebetalarnas förening och andra lobbyorganisationer stått på kö i tidningarnas spalter. Mats Odell hade varit upprörd. Ekonomiska kommentatorer hade lagt pannorna i djupa veck.

Nu handlar det ”bara” om vanliga människors boende och om en starkt oligopoliserad byggsektor, delvis gödd av felkonstruerade statsbidrag (som regeringen nu dragit in utan att ersätta med något annat). Och då är det tyst. Det behövs en boenderevolt.

Dags för renovering? Fem år efter inflyttning.
Hela rapporten finns att läsa på Byggkommitténs hemsida. Jag har tidigare skrivit om Tvivelaktiga byggmetoder

Andra bloggar om

Uppdaterad 23/7-07

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...