Fortsätt till huvudinnehåll

Trycket mot Iran

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran (”Att vara PK”). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet.

Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren.

Om kvinnorna skriver Hammargren:
”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.”
Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi:
–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom.
I sitt långa reportage beskriver också Hammargren hur många iranier undviker kontakt med utlänningar denna vår av rädsla för att bli stämplade som ”spioner”:
”Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.”
Och här har vi, som jag uppfattar det, kärnan. Uttalanden som det av PK och PEN blir, hur vällovliga de än är, bara en del i den av USA ledda orkestern. Bidrar de till att förbättra förhållandena i Iran? Efter att ha läst Bitte Hammargrens reportage tvivlar jag.

Kvinna på mc. Foto: Dan Hansson

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...