Fortsätt till huvudinnehåll

Trycket mot Iran

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran (”Att vara PK”). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet.

Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren.

Om kvinnorna skriver Hammargren:
”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.”
Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi:
–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom.
I sitt långa reportage beskriver också Hammargren hur många iranier undviker kontakt med utlänningar denna vår av rädsla för att bli stämplade som ”spioner”:
”Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.”
Och här har vi, som jag uppfattar det, kärnan. Uttalanden som det av PK och PEN blir, hur vällovliga de än är, bara en del i den av USA ledda orkestern. Bidrar de till att förbättra förhållandena i Iran? Efter att ha läst Bitte Hammargrens reportage tvivlar jag.

Kvinna på mc. Foto: Dan Hansson

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...