Trycket mot Iran

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran (”Att vara PK”). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet.

Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren.

Om kvinnorna skriver Hammargren:

”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.”

Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi:

–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom.

I sitt långa reportage beskriver också Hammargren hur många iranier undviker kontakt med utlänningar denna vår av rädsla för att bli stämplade som ”spioner”:

”Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.”

Och här har vi, som jag uppfattar det, kärnan. Uttalanden som det av PK och PEN blir, hur vällovliga de än är, bara en del i den av USA ledda orkestern. Bidrar de till att förbättra förhållandena i Iran? Efter att ha läst Bitte Hammargrens reportage tvivlar jag.



Andra bloggar om iran.