Fortsätt till huvudinnehåll

Trycket mot Iran

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran (”Att vara PK”). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet.

Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren.

Om kvinnorna skriver Hammargren:
”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.”
Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi:
–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom.
I sitt långa reportage beskriver också Hammargren hur många iranier undviker kontakt med utlänningar denna vår av rädsla för att bli stämplade som ”spioner”:
”Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.”
Och här har vi, som jag uppfattar det, kärnan. Uttalanden som det av PK och PEN blir, hur vällovliga de än är, bara en del i den av USA ledda orkestern. Bidrar de till att förbättra förhållandena i Iran? Efter att ha läst Bitte Hammargrens reportage tvivlar jag.

Kvinna på mc. Foto: Dan Hansson

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...