Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 2

En helt annan skildring av vårt möte med döden tar jag del av i boken Om sorg & omsorg. Bilder och röster från hospice (Hammar Förlag 2006), om vård i livets slutskede vid Bräcke Helhetsvård.

Fotografen Hillevi Nagel har följt verksamheten vid detta kristna hospice i Göteborg under tre års tid. Resultatet har blivit en serie starka bilder ackompanjerade av personalens och gästernas egna berättelser.

Farmor jag älskar digJag läser om den unga kvinnan med en aggressiv cancer, ensamstående mor till en treårig son, och med bara en kort tid kvar att leva. En förälder berövas rätten att se sitt barn växa upp, ett barn förlorar sin förälder innan livet knappt börjat. Inför den döden kan jag bara känna en maktlös vrede. Det sker dagligen och stundligen runt vår jord. Och just därför...

Alla reagerar vi olika inför det oundvikliga slutet. Några vill vara starka och håller masken – inför sig själva och sina barn. ”Väldigt få uttrycker att de är nöjda och färdiga. De flesta känner oro, rädsla och ångest inför döden. Det är något man inte gjort förut. Men alla reagerar olika. Varje död är individuell.”

I bästa fall blir tiden på Bräcke Helhetsvård en tid för eftertanke. ”Få ångrar vad de gjort, däremot det de inte gjort”, säger en i personalen.
En läkare berättar: ”Fysisk smärta och illamående blockerar individen så enormt så att det försöker vi stoppa innan det uppträder. ... Det finns många behandlingsformer att välja bland. Det kan vara läkemedel men också samtal, frisk luft, musik, beröring med mera.”
De flesta somnar till slut in lugnt. Några är vakna in i det sista. ”Kroppen går ner i varv; det ena organet efter det andra lägger av, sist hjärtat. Det blir ett lugn.”

Som en röd tråd genom boken löper att här har personalen tid att sätta sig ned och samtala med sina gäster och med de anhöriga. Eller bara sitta och hålla någon i handen en timme. Tid som skalats bort i den vanliga sjukhusvården.

Vård liksom kultur måste få kosta.
****
Omslag: Om sorg & omsorgHospice var under medeltiden namnet på de gästhem som drevs av klostren. Idag står hospice för den vårdfilosofi med inriktning på vård i livets slutskede som växte fram i England under 1960-talet. Sedan dess har den spridit sig över hela världen. En grundtanke i denna vårdfilosofi är att en människa ska få sluta sitt liv i trygghet och i en hemlik miljö. ”Hospcie behövs för vissa patienter, cirka 3 procent av alla dödsfall i ett samhälle. Det motsvarar ungefär 10 platser per 100 000 invånare.” Läs mer om Bräcke Helhetsvård på www.brackediakoni.se.
Boken kostar 195 kr och kan beställas hos förlaget www.papphammar.se. Mer om fotografen Hillevi Nagel finns att läsa på www.hillevinagel.se .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...