Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 2

En helt annan skildring av vårt möte med döden tar jag del av i boken Om sorg & omsorg. Bilder och röster från hospice (Hammar Förlag 2006), om vård i livets slutskede vid Bräcke Helhetsvård.

Fotografen Hillevi Nagel har följt verksamheten vid detta kristna hospice i Göteborg under tre års tid. Resultatet har blivit en serie starka bilder ackompanjerade av personalens och gästernas egna berättelser.

Farmor jag älskar digJag läser om den unga kvinnan med en aggressiv cancer, ensamstående mor till en treårig son, och med bara en kort tid kvar att leva. En förälder berövas rätten att se sitt barn växa upp, ett barn förlorar sin förälder innan livet knappt börjat. Inför den döden kan jag bara känna en maktlös vrede. Det sker dagligen och stundligen runt vår jord. Och just därför...

Alla reagerar vi olika inför det oundvikliga slutet. Några vill vara starka och håller masken – inför sig själva och sina barn. ”Väldigt få uttrycker att de är nöjda och färdiga. De flesta känner oro, rädsla och ångest inför döden. Det är något man inte gjort förut. Men alla reagerar olika. Varje död är individuell.”

I bästa fall blir tiden på Bräcke Helhetsvård en tid för eftertanke. ”Få ångrar vad de gjort, däremot det de inte gjort”, säger en i personalen.
En läkare berättar: ”Fysisk smärta och illamående blockerar individen så enormt så att det försöker vi stoppa innan det uppträder. ... Det finns många behandlingsformer att välja bland. Det kan vara läkemedel men också samtal, frisk luft, musik, beröring med mera.”
De flesta somnar till slut in lugnt. Några är vakna in i det sista. ”Kroppen går ner i varv; det ena organet efter det andra lägger av, sist hjärtat. Det blir ett lugn.”

Som en röd tråd genom boken löper att här har personalen tid att sätta sig ned och samtala med sina gäster och med de anhöriga. Eller bara sitta och hålla någon i handen en timme. Tid som skalats bort i den vanliga sjukhusvården.

Vård liksom kultur måste få kosta.
****
Omslag: Om sorg & omsorgHospice var under medeltiden namnet på de gästhem som drevs av klostren. Idag står hospice för den vårdfilosofi med inriktning på vård i livets slutskede som växte fram i England under 1960-talet. Sedan dess har den spridit sig över hela världen. En grundtanke i denna vårdfilosofi är att en människa ska få sluta sitt liv i trygghet och i en hemlik miljö. ”Hospcie behövs för vissa patienter, cirka 3 procent av alla dödsfall i ett samhälle. Det motsvarar ungefär 10 platser per 100 000 invånare.” Läs mer om Bräcke Helhetsvård på www.brackediakoni.se.
Boken kostar 195 kr och kan beställas hos förlaget www.papphammar.se. Mer om fotografen Hillevi Nagel finns att läsa på www.hillevinagel.se .

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...