Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 2

En helt annan skildring av vårt möte med döden tar jag del av i boken Om sorg & omsorg. Bilder och röster från hospice (Hammar Förlag 2006), om vård i livets slutskede vid Bräcke Helhetsvård.

Fotografen Hillevi Nagel har följt verksamheten vid detta kristna hospice i Göteborg under tre års tid. Resultatet har blivit en serie starka bilder ackompanjerade av personalens och gästernas egna berättelser.

Farmor jag älskar digJag läser om den unga kvinnan med en aggressiv cancer, ensamstående mor till en treårig son, och med bara en kort tid kvar att leva. En förälder berövas rätten att se sitt barn växa upp, ett barn förlorar sin förälder innan livet knappt börjat. Inför den döden kan jag bara känna en maktlös vrede. Det sker dagligen och stundligen runt vår jord. Och just därför...

Alla reagerar vi olika inför det oundvikliga slutet. Några vill vara starka och håller masken – inför sig själva och sina barn. ”Väldigt få uttrycker att de är nöjda och färdiga. De flesta känner oro, rädsla och ångest inför döden. Det är något man inte gjort förut. Men alla reagerar olika. Varje död är individuell.”

I bästa fall blir tiden på Bräcke Helhetsvård en tid för eftertanke. ”Få ångrar vad de gjort, däremot det de inte gjort”, säger en i personalen.
En läkare berättar: ”Fysisk smärta och illamående blockerar individen så enormt så att det försöker vi stoppa innan det uppträder. ... Det finns många behandlingsformer att välja bland. Det kan vara läkemedel men också samtal, frisk luft, musik, beröring med mera.”
De flesta somnar till slut in lugnt. Några är vakna in i det sista. ”Kroppen går ner i varv; det ena organet efter det andra lägger av, sist hjärtat. Det blir ett lugn.”

Som en röd tråd genom boken löper att här har personalen tid att sätta sig ned och samtala med sina gäster och med de anhöriga. Eller bara sitta och hålla någon i handen en timme. Tid som skalats bort i den vanliga sjukhusvården.

Vård liksom kultur måste få kosta.
****
Omslag: Om sorg & omsorgHospice var under medeltiden namnet på de gästhem som drevs av klostren. Idag står hospice för den vårdfilosofi med inriktning på vård i livets slutskede som växte fram i England under 1960-talet. Sedan dess har den spridit sig över hela världen. En grundtanke i denna vårdfilosofi är att en människa ska få sluta sitt liv i trygghet och i en hemlik miljö. ”Hospcie behövs för vissa patienter, cirka 3 procent av alla dödsfall i ett samhälle. Det motsvarar ungefär 10 platser per 100 000 invånare.” Läs mer om Bräcke Helhetsvård på www.brackediakoni.se.
Boken kostar 195 kr och kan beställas hos förlaget www.papphammar.se. Mer om fotografen Hillevi Nagel finns att läsa på www.hillevinagel.se .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...