Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 2

En helt annan skildring av vårt möte med döden tar jag del av i boken Om sorg & omsorg. Bilder och röster från hospice (Hammar Förlag 2006), om vård i livets slutskede vid Bräcke Helhetsvård.

Fotografen Hillevi Nagel har följt verksamheten vid detta kristna hospice i Göteborg under tre års tid. Resultatet har blivit en serie starka bilder ackompanjerade av personalens och gästernas egna berättelser.

Farmor jag älskar digJag läser om den unga kvinnan med en aggressiv cancer, ensamstående mor till en treårig son, och med bara en kort tid kvar att leva. En förälder berövas rätten att se sitt barn växa upp, ett barn förlorar sin förälder innan livet knappt börjat. Inför den döden kan jag bara känna en maktlös vrede. Det sker dagligen och stundligen runt vår jord. Och just därför...

Alla reagerar vi olika inför det oundvikliga slutet. Några vill vara starka och håller masken – inför sig själva och sina barn. ”Väldigt få uttrycker att de är nöjda och färdiga. De flesta känner oro, rädsla och ångest inför döden. Det är något man inte gjort förut. Men alla reagerar olika. Varje död är individuell.”

I bästa fall blir tiden på Bräcke Helhetsvård en tid för eftertanke. ”Få ångrar vad de gjort, däremot det de inte gjort”, säger en i personalen.
En läkare berättar: ”Fysisk smärta och illamående blockerar individen så enormt så att det försöker vi stoppa innan det uppträder. ... Det finns många behandlingsformer att välja bland. Det kan vara läkemedel men också samtal, frisk luft, musik, beröring med mera.”
De flesta somnar till slut in lugnt. Några är vakna in i det sista. ”Kroppen går ner i varv; det ena organet efter det andra lägger av, sist hjärtat. Det blir ett lugn.”

Som en röd tråd genom boken löper att här har personalen tid att sätta sig ned och samtala med sina gäster och med de anhöriga. Eller bara sitta och hålla någon i handen en timme. Tid som skalats bort i den vanliga sjukhusvården.

Vård liksom kultur måste få kosta.
****
Omslag: Om sorg & omsorgHospice var under medeltiden namnet på de gästhem som drevs av klostren. Idag står hospice för den vårdfilosofi med inriktning på vård i livets slutskede som växte fram i England under 1960-talet. Sedan dess har den spridit sig över hela världen. En grundtanke i denna vårdfilosofi är att en människa ska få sluta sitt liv i trygghet och i en hemlik miljö. ”Hospcie behövs för vissa patienter, cirka 3 procent av alla dödsfall i ett samhälle. Det motsvarar ungefär 10 platser per 100 000 invånare.” Läs mer om Bräcke Helhetsvård på www.brackediakoni.se.
Boken kostar 195 kr och kan beställas hos förlaget www.papphammar.se. Mer om fotografen Hillevi Nagel finns att läsa på www.hillevinagel.se .

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...