Män och depression
På återbesök hos min psykiatriker. Hon konstaterar att jag är frisk och sköter mig; motionerar, skapar, vilar.
Hon tycker att jag ska skriva en bok om depression. Jag vet inte. Jag är nöjd med att må bra och vill inte bygga mitt liv i fortsättningen på att vara en före detta si eller så. Samtidigt har hon en poäng. Män har svårt att ta till sig den kunskap som finns inom området psykisk ohälsa. Vi blir hellre sura, gamla gubbar som självmedicinerar med alkohol. Som min far. Kanske lyssnar vi hellre på andra karlars vittnesmål än ”kärringsnack” om känslor och psyke. (Med Pär Lappins film Den deprimerade repotern som kraftfullt undantag.)
Vi konstaterar i alla fall att jag får fortsätta med min medicin. Det senaste nedtrappningsförsöket var inte lyckat. Kanske är det en åldersförändring, halten serotonin i hjärnan minskar. När jag kommer hem nämner Lena det manliga klimakteriet, länge okänt och förnekat, och hormonbalanserna som ytterligare en faktor. Allt detta i kombination med ärftlig belastning, livsstil och barndomsupplevelser. Om det mänskliga psyket och hjärnan vet vi fortfarande förvånansvärt lite.
Vad jag vet är att medicinen i kombination med samtal hjälpt mig genom mitt livs värsta kris. På köpet har jag fått en viss självinsikt. Vem är jag? Vilka är mina förutsättningar? Vilka behov har jag?
Och så länge jag fortsätter att ta min medicin får jag gå på regelbundna återbesök på den fina gatan på Östermalm. Någon pillerdoktor vill jag inte bli, säger hon. För övrigt har vi riktigt trevligt de gånger vi träffas och avhandlar det mesta mellan himmel och jord.
Om bilden: Förtvivlan (1892) är den första versionen av Edvards Munchs berömda målning Skriet (1893).
Andra bloggar om depression
Hon tycker att jag ska skriva en bok om depression. Jag vet inte. Jag är nöjd med att må bra och vill inte bygga mitt liv i fortsättningen på att vara en före detta si eller så. Samtidigt har hon en poäng. Män har svårt att ta till sig den kunskap som finns inom området psykisk ohälsa. Vi blir hellre sura, gamla gubbar som självmedicinerar med alkohol. Som min far. Kanske lyssnar vi hellre på andra karlars vittnesmål än ”kärringsnack” om känslor och psyke. (Med Pär Lappins film Den deprimerade repotern som kraftfullt undantag.)Vi konstaterar i alla fall att jag får fortsätta med min medicin. Det senaste nedtrappningsförsöket var inte lyckat. Kanske är det en åldersförändring, halten serotonin i hjärnan minskar. När jag kommer hem nämner Lena det manliga klimakteriet, länge okänt och förnekat, och hormonbalanserna som ytterligare en faktor. Allt detta i kombination med ärftlig belastning, livsstil och barndomsupplevelser. Om det mänskliga psyket och hjärnan vet vi fortfarande förvånansvärt lite.
Vad jag vet är att medicinen i kombination med samtal hjälpt mig genom mitt livs värsta kris. På köpet har jag fått en viss självinsikt. Vem är jag? Vilka är mina förutsättningar? Vilka behov har jag?
Och så länge jag fortsätter att ta min medicin får jag gå på regelbundna återbesök på den fina gatan på Östermalm. Någon pillerdoktor vill jag inte bli, säger hon. För övrigt har vi riktigt trevligt de gånger vi träffas och avhandlar det mesta mellan himmel och jord.
Om bilden: Förtvivlan (1892) är den första versionen av Edvards Munchs berömda målning Skriet (1893).
Andra bloggar om depression
Etiketter: Liv och död, Psykisk ohälsa
posted by Tom Carlson at 08:12
4 Comments:
Jag tycker att du ska skriva och berätta din historia. För jag tror att den är behövd av skruttgubbs med omnejd. Och så skriver du väldigt fint och ärligt. Puss.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
ag tror inte alls det är så enkelt att män inte tillåter sig vara "sjuka". Måhända jag bara är en förvuxen pojke med mina 26 år... men jag upplever det faktiskt inte alls som särskilt stigmatiserande att erkänna att jag är deprimerad.
Menmen... passar på att länka min egen blogg. Skriven av ett annat tvärsnitt av "vanligt folk" du pratade om i inlägget om Axen-Ohlin.
http://shurl.org/wmlLE
Hej aza,
det stämmer nog att medvetenheten om depression och psykisk ohälsa har ökat hos yngre män. Mitt påpekande gällde i första hand min egen (50+) och min fars (f. 1927) generationer. För mig har kombinationen av medicin och samtal visat sig vara bäst (om jag ser till hur jag själv mår och vad mina anhöriga säger). Jag hoppas det kommer att gå bra för dig också.
Skicka en kommentar
<< Home