”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren.
”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik.
”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet.
Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, vars dikter skulle framföras och lyssnas på i en tid när få kunde läsa. Bruno K. Öijer, vars dikter med fördel hörs framförda av författaren själv, konstaterar att det är ett
Och nog lever Bob Dylan väl upp till anvisningen i Nobels testamente att priset ska tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (se anm.).
Min personliga favorit (bland många) är nog albumet John Wesley Harding. Hans förmåga att än en gång sadla om och ändra riktning betydde nog mer för mig än jag visste den gången; men det finns många fler ur Dylans rika produktion som jag håller högt. (Jag finner att flera sammanfaller med dem Jan Semneby räknar upp.) Nog har hans sånger skänkt både tröst och glädje i såväl mörka som ljusa stunder. Så ikväll korkar jag upp en flaska skumpa och skålar för pristagaren och glömmer alla surputtar.
Anm. idealisk av ideal ”om konst och. litteratur, konstvärk eller litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa något utöver det individuella gående, allmännare och fullkomligare eller att fånga det väsentliga eller typiska (idén) i det som avbildas eller skildras.” (SAOB)
”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik.
”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet.
Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, vars dikter skulle framföras och lyssnas på i en tid när få kunde läsa. Bruno K. Öijer, vars dikter med fördel hörs framförda av författaren själv, konstaterar att det är ett
”självklart val … Det framsjunga ordet är själva grunden till all poesi.”
Och nog lever Bob Dylan väl upp till anvisningen i Nobels testamente att priset ska tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (se anm.).
Min personliga favorit (bland många) är nog albumet John Wesley Harding. Hans förmåga att än en gång sadla om och ändra riktning betydde nog mer för mig än jag visste den gången; men det finns många fler ur Dylans rika produktion som jag håller högt. (Jag finner att flera sammanfaller med dem Jan Semneby räknar upp.) Nog har hans sånger skänkt både tröst och glädje i såväl mörka som ljusa stunder. Så ikväll korkar jag upp en flaska skumpa och skålar för pristagaren och glömmer alla surputtar.
*
Anm. idealisk av ideal ”om konst och. litteratur, konstvärk eller litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa något utöver det individuella gående, allmännare och fullkomligare eller att fånga det väsentliga eller typiska (idén) i det som avbildas eller skildras.” (SAOB)
 |
| John Wesley Harding |
Kommentarer