När allt är ett stort äventyr

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!”

Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna.

Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ”Broöppning”).

Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset.

Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse.

Men att vara tre år är också att vara väldigt hjälplös: ”Är det här rätt sko?” (När slutar höger och vänster att vara ett problem?), ”Är det här fram eller bak?” ( Om tröjor och kalsonger). För att inte tala om mer basala behov som mat och tillsyn i största allmänhet.

Och vid frukosten, när storasyster sitter och plitar bokstäver på ett block, konstaterar han med dyster min att ”Jag kan inte skriva”.

På kvällen när jag läst nattsagan och vi ska släcka ligger vi och pratar en stund:

– Getingar kan bitas, men inte flugor.

Bin och humlor (ja de kan också bitas), flugor (nja en del kan faktiskt bitas, säger jag). Hundar, hästar och krokodiler såklart. Ja också människor kan bitas.

Så småningom börjar han andas i lugnt i kudden.

”Man måste låta hästen nosa först innan man får klappa den”, är det sista jag hör.

Försiktigt smyger jag ut ur rummet och skjuter till dörren efter mig.