Vill du höra hur rosorna låter?

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet.

Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket.

– Vill du höra hur rosorna låter?
Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen.

– Vill du höra havet?
– Ja.
Ett svagt susande.
– Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från havet någon kilometer från huset.
– Nej, det var en snäcka.
Jaha, det är en av de stora snäckorna i uterummet som hon hållit upp mot telefon.

Springande steg. Ny förflyttning. Det prasslar i luren.
– Vad var det?
– Ditt täcke.
Hm, vi är alltså i sovrummet.
– Jag tror att jag börjar känna mig trött, säger jag.
– Vill du sova?
– Ja, det skulle vara skönt.

Hon lägger telefonen på kudden och jag blir omsorgsfullt nattad innan hon springer ut till de andra. Jag, i form av en mobiltelefon, sover nu gott, 25 mil från den plats där min kropp för tillfället befinner sig.