Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia, om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi. Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad.
Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare.
Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vägen för det gemensammas bästa osv.
Nej, det som bekymrar mig är hur detta Utopia, hos More och många av hans efterföljare, så ofta beskrivs som ett samhälle utan konflikter, utan opposition och där alla går åt samma håll. Jag kan känna sympati med denna längtan, i likhet med många andra tycker jag illa om och har svårt att hantera konflikter. Men hur innerligt jag än önskar att ett sådant samhälle vore möjligt, svär det mot allt vi vet om kulturens och samhällets utveckling.
Visst är samarbete, empati och altruism framträdande egenskaper hos människan, som fått oss att överleva och utvecklas som art, men konkurrens, rivalitet, förmågan att gå en egen väg, är andra. På ett psykologiskt plan kan man säga att vi behöver både den trygga gemenskapen och att få vara för oss själva. Och även i det klasslösa samhälle, som Marx och Engels skisserade, och där resurserna fördelas ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, lär vi hamna i konflikt om tillgångar, intressen, ja kanske rent av makt.
Är det när vi förnekar detta grundläggande faktum som lägergrindarna stängs bakom dem som tycker annorlunda?
Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare.
Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vägen för det gemensammas bästa osv.
Nej, det som bekymrar mig är hur detta Utopia, hos More och många av hans efterföljare, så ofta beskrivs som ett samhälle utan konflikter, utan opposition och där alla går åt samma håll. Jag kan känna sympati med denna längtan, i likhet med många andra tycker jag illa om och har svårt att hantera konflikter. Men hur innerligt jag än önskar att ett sådant samhälle vore möjligt, svär det mot allt vi vet om kulturens och samhällets utveckling.
Visst är samarbete, empati och altruism framträdande egenskaper hos människan, som fått oss att överleva och utvecklas som art, men konkurrens, rivalitet, förmågan att gå en egen väg, är andra. På ett psykologiskt plan kan man säga att vi behöver både den trygga gemenskapen och att få vara för oss själva. Och även i det klasslösa samhälle, som Marx och Engels skisserade, och där resurserna fördelas ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, lär vi hamna i konflikt om tillgångar, intressen, ja kanske rent av makt.
Är det när vi förnekar detta grundläggande faktum som lägergrindarna stängs bakom dem som tycker annorlunda?
 |
Ambrosius Holbein - The Island of Utopia
|
Kommentarer