De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT
Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap.
Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå.
Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning, med i värsta fall ångest och depression som följd. Det här kan utnyttjas inom olika terapier, där man kan lyfta fram och konfrontera sådana djupt liggande minnen med nyare erfarenheter och därmed desarmera kraften i (”skriva om”) de förra.
Minnets sårbarhet gör det också möjligt att plantera falska minnen. Genom att återkalla ett bekant minne hos en försöksperson och sedan plantera in en ny liten detalj, och sedan upprepa detta med någon veckas mellanrum, kan man varje gång händelsen återkallas lägga till någon ny detalj och till slut få en människa övertygad om att hen till och med begått ett allvarligt brott. Det här visas övertygande och skrämmande på försökspersoner i programmet. Vilka följder den här kunskapen får för rättsväsendet – förhörsmetoder, vittnespsykologi etc. – behöver man knappast vara någon expert för att inse.
Med den här kunskapen går det givetvis att bota fobier, med kemisk eller beteendeterapi. Andra och betydligt mindre trevliga konsekvenser är möjligheten att långsamt och kontrollerat programmera om en människas minne.
Varför det är så här? Ja minnet är inget arkiv, det är ett redskap för vårt medvetande som vi använder lite som det passar. Det har också varit en förutsättning för människoartens enorma kreativitet.
Så, du minns fel, men kanske rätt ändå.
Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap.
Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå.
Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning, med i värsta fall ångest och depression som följd. Det här kan utnyttjas inom olika terapier, där man kan lyfta fram och konfrontera sådana djupt liggande minnen med nyare erfarenheter och därmed desarmera kraften i (”skriva om”) de förra.
Minnets sårbarhet gör det också möjligt att plantera falska minnen. Genom att återkalla ett bekant minne hos en försöksperson och sedan plantera in en ny liten detalj, och sedan upprepa detta med någon veckas mellanrum, kan man varje gång händelsen återkallas lägga till någon ny detalj och till slut få en människa övertygad om att hen till och med begått ett allvarligt brott. Det här visas övertygande och skrämmande på försökspersoner i programmet. Vilka följder den här kunskapen får för rättsväsendet – förhörsmetoder, vittnespsykologi etc. – behöver man knappast vara någon expert för att inse.
Med den här kunskapen går det givetvis att bota fobier, med kemisk eller beteendeterapi. Andra och betydligt mindre trevliga konsekvenser är möjligheten att långsamt och kontrollerat programmera om en människas minne.
Varför det är så här? Ja minnet är inget arkiv, det är ett redskap för vårt medvetande som vi använder lite som det passar. Det har också varit en förutsättning för människoartens enorma kreativitet.
Så, du minns fel, men kanske rätt ändå.
 |
| Läs mer om minnet på SvT:s webb |
Kommentarer