Fortsätt till huvudinnehåll

Mental dopning

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat. Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression, andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt.

Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna.

Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medicinering. Men egentligen vet vi väldigt lite om hur SSRI-preparaten verkar på hjärnan. De studier som gjorts handlar så gott som uteslutande om effekten på kort sikt (fem till sex veckor), de långsiktiga effekterna vet vi vetenskapligt sett (randomiserade studier, jämförbara kontrollgrupper över längre tidsperioder etc.) inget om. För övrigt intressant att notera i en värld som kräver evidens för varje annan form av psykoterapi.

Och det är här någonstans jag börjar tveka. Det finns inga fria luncher, brukar det heta. Allt har ett pris. Så vad händer med hjärnan när aktiviteten ökar under så lång tid. Vad kommer att hända med alla unga människor som äter SSRI? Hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder. (För att nu inte tala om alla amfetaminpreparat barn med diagnosen Adhd får i sig.)

Hursomhelst, båda gångerna har jag, när jag fått näsan över vattenytan, valt att avsluta medicineringen. Livet blir lite gråare, men förhoppningsvis något hållbarare.
*
Robert Whitaker granskar i Pillerparadoxen ,som jag tidigare skrivit om, hur det gick till när medicinen blev alltings svar när det gäller det mänskliga psykets tillkortakommanden.

Uppdaterad

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...