Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat. Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression, andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt.
Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna.
Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medicinering. Men egentligen vet vi väldigt lite om hur SSRI-preparaten verkar på hjärnan. De studier som gjorts handlar så gott som uteslutande om effekten på kort sikt (fem till sex veckor), de långsiktiga effekterna vet vi vetenskapligt sett (randomiserade studier, jämförbara kontrollgrupper över längre tidsperioder etc.) inget om. För övrigt intressant att notera i en värld som kräver evidens för varje annan form av psykoterapi.
Och det är här någonstans jag börjar tveka. Det finns inga fria luncher, brukar det heta. Allt har ett pris. Så vad händer med hjärnan när aktiviteten ökar under så lång tid. Vad kommer att hända med alla unga människor som äter SSRI? Hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder. (För att nu inte tala om alla amfetaminpreparat barn med diagnosen Adhd får i sig.)
Hursomhelst, båda gångerna har jag, när jag fått näsan över vattenytan, valt att avsluta medicineringen. Livet blir lite gråare, men förhoppningsvis något hållbarare.
Uppdaterad
Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna.
Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medicinering. Men egentligen vet vi väldigt lite om hur SSRI-preparaten verkar på hjärnan. De studier som gjorts handlar så gott som uteslutande om effekten på kort sikt (fem till sex veckor), de långsiktiga effekterna vet vi vetenskapligt sett (randomiserade studier, jämförbara kontrollgrupper över längre tidsperioder etc.) inget om. För övrigt intressant att notera i en värld som kräver evidens för varje annan form av psykoterapi.
Och det är här någonstans jag börjar tveka. Det finns inga fria luncher, brukar det heta. Allt har ett pris. Så vad händer med hjärnan när aktiviteten ökar under så lång tid. Vad kommer att hända med alla unga människor som äter SSRI? Hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder. (För att nu inte tala om alla amfetaminpreparat barn med diagnosen Adhd får i sig.)
Hursomhelst, båda gångerna har jag, när jag fått näsan över vattenytan, valt att avsluta medicineringen. Livet blir lite gråare, men förhoppningsvis något hållbarare.
*
Robert Whitaker granskar i Pillerparadoxen ,som jag tidigare skrivit om, hur det gick till när medicinen blev alltings svar när det gäller det mänskliga psykets tillkortakommanden.Uppdaterad
Kommentarer