För 40 år sedan

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig.

Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december samma år. Det var FiB/Kulturfront som blev min kulturella och politiska hemvist sedan jag slutat med teatern. Där fick jag också min beskärda del av stenciler och tidningsförsäljning.

Vänstern hämtade sig aldrig riktigt efter det där. Vem var nu huvudfienden? Sovjet? Den svenska imperialismen? Tillvaron komplicerades. Det blev inte bättre när de forna bundsförvanterna Kina och Vietnam inledde ett gränskrig några år senare och Vietnam anföll Kampuchea. Den framgångsrika enhetsfrontstaktiken (USA ut ur Vietnam) föll i glömska.

På den andra sidan slickade man såren och drog slutsatser vars konsekvenser vi ser idag. USA avskaffade den allmänna värnplikten så att medelklassens ungdomar inte längre skulle konfronteras med krigets verklighet, mediernas rörlighet i krigszonerna inskränktes och ”inbäddade” journalister kom att förmedla maktens bild av kriget. Och man slutade att öppet stödja blodtörstiga tortyrregimer. Bomber, blixtkrig och sönderfallna stater blev resultatet och vars följder vi nu kan skåda i flyktingströmmarna över Medelhavet.

Något säger mig att det inte kommer att vara så för evigt.