Ibland blir jag bara väldigt glad ...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5:

Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul.

Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt?

En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan.

Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en gång tidigare, då på 70-talet. En gång åkte ungarna med på en runda, jag tror bussen var tom till en början. Mest mins jag deras storögda förundran.

(Något år senare prejade jag en cyklist på bron över ån i Norrtälje, Hon klarade sig, och jag slapp rättsligt efterspel, men efter det insåg jag att dubbelarbete inte gick i längden.)