Fortsätt till huvudinnehåll

Pillerparadoxen

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen. Det är också den fråga han ställt sig att utreda på närmare 400 sidor.

Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar menar att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning.

Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får diagnoser på detta sätt behandlas därefter med psykiatriska läkemedel som ökar risken för att de ska bli kroniskt sjuka, menar Whitaker och många med honom. Särskilt som patienterna ofta utsätts för en cocktail av läkemedel vars samlade effekt ingen vet något om.

Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. För dem med andra idéer eller som vill diskutera biverkningar stängs dörrarna effektivt. Det Whitaker skildrar är inget mindre än ett moraliskt haveri.

Whitaker belägger sina påståenden med referat och citat ur hundratals forskningsrapporter, vars värde jag som lekman inte kan uttala mig om. Dessvärre går han ibland i journalistfällan att göra en bra historia bättre. Många framgångsrika läkemedel har upptäckts av en slump eller som biverkan vid behandling mot andra sjukdomar. Suggestiva patientberättelser går att få fram kring alla vanliga läkemedel. Mest i förbigående nämner han också andra tänkbara orsaker till ökad psykisk ohälsa: sociala och ekonomiska förhållanden, ett alltmer anorektiskt arbetsliv, ett växande drogmissbruk etc.

Det hindrar nu inte att Whitaker skrivit en av årtiondets viktigaste böcker, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Mikael Fant. Därför borde hans bok, precis som i USA, vara värd en seriös granskning och debatt i vårt land. Så har ännu inte skett.

Pillerparadoxen
Robert Whitaker
Övers. Mikael Fant
Karneval 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 8/2014

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...