Fortsätt till huvudinnehåll

Ryssen kommer?

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.

Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).

Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.

Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.

Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
***
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...