Fortsätt till huvudinnehåll

Ryssen kommer?

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.

Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).

Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.

Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.

Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
***
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...