Fortsätt till huvudinnehåll

Ryssen kommer?

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.

Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).

Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.

Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.

Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
***
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...