Fortsätt till huvudinnehåll

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

André Schiffrin som gjorde Jan Myrdal världskänd med "Rapport från kinesisk" by är död. I en runa jag läste återgavs en av Schiffrins sista repliker.
- Om Kafka lämnat in ett manus på ett förlag idag hade han säkert refuserats.
Kanske inte helt sant. Han kanske hade kommit bort bland ett dussin Kafkaepigoner. Trenden att antalet titlar fördubblas per decennium och upplagorna halveras håller väl i sig?
Stefan Lindgren/www.8dagar.com
Frigyes sa…
Föreställningen av författaren som geni och hjälte är historiskt sett ganska ny. Och det mesta tyder på att författarna blir mer utbytbara, och framför allt att de måste lyftas som varumärke för en tydlig identitet som folk kan känna igen sig i. Detta är en del av den alltmer marknadsmässigt anpassade branschen. Men mer utmanande är nog digitaliseringseffekterna i sig, där det blir svårare att ta bra betalt för textinnehåll, precis som i tidningsbranschen. The long, slow slide har inletts. De böcker jag tror har en framtid är de som säljs som "produkter" - som man vill äga, inte bara läsa.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...