Fortsätt till huvudinnehåll

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

André Schiffrin som gjorde Jan Myrdal världskänd med "Rapport från kinesisk" by är död. I en runa jag läste återgavs en av Schiffrins sista repliker.
- Om Kafka lämnat in ett manus på ett förlag idag hade han säkert refuserats.
Kanske inte helt sant. Han kanske hade kommit bort bland ett dussin Kafkaepigoner. Trenden att antalet titlar fördubblas per decennium och upplagorna halveras håller väl i sig?
Stefan Lindgren/www.8dagar.com
Frigyes sa…
Föreställningen av författaren som geni och hjälte är historiskt sett ganska ny. Och det mesta tyder på att författarna blir mer utbytbara, och framför allt att de måste lyftas som varumärke för en tydlig identitet som folk kan känna igen sig i. Detta är en del av den alltmer marknadsmässigt anpassade branschen. Men mer utmanande är nog digitaliseringseffekterna i sig, där det blir svårare att ta bra betalt för textinnehåll, precis som i tidningsbranschen. The long, slow slide har inletts. De böcker jag tror har en framtid är de som säljs som "produkter" - som man vill äga, inte bara läsa.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...