Fortsätt till huvudinnehåll

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

André Schiffrin som gjorde Jan Myrdal världskänd med "Rapport från kinesisk" by är död. I en runa jag läste återgavs en av Schiffrins sista repliker.
- Om Kafka lämnat in ett manus på ett förlag idag hade han säkert refuserats.
Kanske inte helt sant. Han kanske hade kommit bort bland ett dussin Kafkaepigoner. Trenden att antalet titlar fördubblas per decennium och upplagorna halveras håller väl i sig?
Stefan Lindgren/www.8dagar.com
Frigyes sa…
Föreställningen av författaren som geni och hjälte är historiskt sett ganska ny. Och det mesta tyder på att författarna blir mer utbytbara, och framför allt att de måste lyftas som varumärke för en tydlig identitet som folk kan känna igen sig i. Detta är en del av den alltmer marknadsmässigt anpassade branschen. Men mer utmanande är nog digitaliseringseffekterna i sig, där det blir svårare att ta bra betalt för textinnehåll, precis som i tidningsbranschen. The long, slow slide har inletts. De böcker jag tror har en framtid är de som säljs som "produkter" - som man vill äga, inte bara läsa.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...