Fortsätt till huvudinnehåll

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om
Etiketter:

Kommentarer

stefan lindgren sa…
André Schiffrin som gjorde Jan Myrdal världskänd med "Rapport från kinesisk" by är död. I en runa jag läste återgavs en av Schiffrins sista repliker.
- Om Kafka lämnat in ett manus på ett förlag idag hade han säkert refuserats.
Kanske inte helt sant. Han kanske hade kommit bort bland ett dussin Kafkaepigoner. Trenden att antalet titlar fördubblas per decennium och upplagorna halveras håller väl i sig?
Stefan Lindgren/www.8dagar.com
10 december, 2013 21:38
Frigyes sa…
Föreställningen av författaren som geni och hjälte är historiskt sett ganska ny. Och det mesta tyder på att författarna blir mer utbytbara, och framför allt att de måste lyftas som varumärke för en tydlig identitet som folk kan känna igen sig i. Detta är en del av den alltmer marknadsmässigt anpassade branschen. Men mer utmanande är nog digitaliseringseffekterna i sig, där det blir svårare att ta bra betalt för textinnehåll, precis som i tidningsbranschen. The long, slow slide har inletts. De böcker jag tror har en framtid är de som säljs som "produkter" - som man vill äga, inte bara läsa.
10 december, 2013 22:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer