Fortsätt till huvudinnehåll

Kan alkoholister dricka måttligt? Och något om konsten att tolka statistik

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.
Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, förklarade Andréasson. Tiden efter andra världskriget ökade antalet storkar i Europa. Samtidigt steg antalet barnafödslar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? frågade han med ett klassiskt exempel. På samma sätt var det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna. Förvisso löpte de som inte drack alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar, än de som drack måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löpte ännu större risk hade försvunnit när kvällstidningarna gjorde sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade. men så var inte fallet, tvärtom var de senare friskare än genomsnittet.
När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos de som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare. Och jag gjorde mitt faktahäfte.
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Och som ett brev på det nu insomnade Kgl. Postverket kom motreaktionen från den traditionella missbruksvården och nyktra alkoholister.  ”Det är omöjligt”, löd det.
Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten, var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna missbruket.
Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.
I mer djuplodande intervjuer  pekar han på enkätundersökningar med 9 000 deltagare, följt av djupintervjuer. Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och 300 000 med ett skadligt drickande. Möjligheten till ett måttligt drickande finns främst inom de båda senare grupperna, men den traditionella missbruksvården är i stort sett inriktad på gruppen allvarliga missbrukare. Till dessa institutioner vill ingen inom den stora gruppen gå, för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.
Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. De andra gör det inte. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.
Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ från i somras.
De åren lärde jag mig i alla fall att alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...