Fortsätt till huvudinnehåll

Tanken och det skrivna ordet

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet:
jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra.
Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan.

Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korrektur. (Balzac var f.ö. ökänd för sina många ändringar. Manus var i hans fall närmast att betrakta som ett utkast, en stor del av romanerna skrev han i korrektur! Det var på den tiden man satte texten i bly.)

Jag har också svårt att förstå dem som gör sig lustiga över författare som (likt Guillou eller Lundell) framhärdar i att skriva på gamla handjagare. Vem kräver av en bildkonstnär att han eller hon ska byta pensel och staffli mot dator och paintshop, eller att skulptören ska ersätta stämjärn och klubba mot modernare redskap. Visst många gör så, men då byter de också teknik. Resultatet blir ett annat. Datorernas påverkan på det skrivna ordet har för övrigt diskuterats sedan de första ordbehandlarna kom på 1980-talet. Sväller ordmassorna, eller blir texterna mer stringenta och genomarbetade?

Orden sitter i armen, sa Ivar Lo-Johansson, som alltid skrev sina romaner för hand innan han renskrev dem på maskin. Den slutgiltiga utskriften fick han hjälp med. Han är inte ensam, många författare vittnar om detsamma. Och, utan jämförelser i övrigt, jag skriver själv som sagt alltid för hand. Tycker att jag tänker bäst med en penna i hand. Det gäller för övrigt också när jag läser.

Jag är inte teknikfientlig. Min första dator skaffade jag i skiftet 1985–86. Det senaste året har jag ägnat mig åt produktion av e-böcker, alltså böcker som ska läsas på skärm. Tekniken finns där och sprids allt mer. Men hur påverkar det läsningen? Jag märker att jag lätt börja skumma texterna. Perfekt för att läsa manus, men … Kanske är det som när man läser på ett främmande språk, även sådana man kan, det tar ett eller ett par kapitel innan man kommer in i det.

Kanske är det en generationsfråga. Siffror från USA, där utvecklingen kommit längs, visar att det i första hand är försäljningen av pocketböcker som fått ge vika för e-böckerna, alltså böcker man kanske ända sliter ut och slänger. I vårt land är det den genre som kallas ”romans”, Harlequin-böcker, som hittills dominerat försäljningen av e-böcker. En svensklärare jag samtalar med på bokmässan berättar att läsförståelsen bland elever på hennes skola försämrats kraftigt de senaste åren. Motmedlet har varit högläsning!
***
När jag skrivit det här ser jag att Anders Björnsson varit inne på samma ämne på sin blogg. Han skriver om Fontaine:
På den tiden skrev man för hand och korrigerade. Klipptes det och klistrades likaså? När man skriver på maskin är det svårt att ändra, följden var väl att författaren hade formulerat sig i tanken innan han präntade ner. Numera låter man fingrarna styra, man kan alltid lätt korrigera i efterhand. Kanske detta betyder en återgång till den gamla stilen? Men jag undrar. Roth använde nog blyertspenna han också, och ännu Herbert Tingsten skrev sina huvudledare för hand, på randade folioblad. (18 juli 2012)

Anm. Handjagare, gammal benämning på manuell skrivmaskin.
Noam Chomsky, formulerade teorin att delar av den mänskliga grammatiken är nedärvda i hjärnan (den så kallade generativa grammatiken).

Andra bloggare om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...