Fortsätt till huvudinnehåll

Tanken och det skrivna ordet

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet:
jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra.
Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan.

Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korrektur. (Balzac var f.ö. ökänd för sina många ändringar. Manus var i hans fall närmast att betrakta som ett utkast, en stor del av romanerna skrev han i korrektur! Det var på den tiden man satte texten i bly.)

Jag har också svårt att förstå dem som gör sig lustiga över författare som (likt Guillou eller Lundell) framhärdar i att skriva på gamla handjagare. Vem kräver av en bildkonstnär att han eller hon ska byta pensel och staffli mot dator och paintshop, eller att skulptören ska ersätta stämjärn och klubba mot modernare redskap. Visst många gör så, men då byter de också teknik. Resultatet blir ett annat. Datorernas påverkan på det skrivna ordet har för övrigt diskuterats sedan de första ordbehandlarna kom på 1980-talet. Sväller ordmassorna, eller blir texterna mer stringenta och genomarbetade?

Orden sitter i armen, sa Ivar Lo-Johansson, som alltid skrev sina romaner för hand innan han renskrev dem på maskin. Den slutgiltiga utskriften fick han hjälp med. Han är inte ensam, många författare vittnar om detsamma. Och, utan jämförelser i övrigt, jag skriver själv som sagt alltid för hand. Tycker att jag tänker bäst med en penna i hand. Det gäller för övrigt också när jag läser.

Jag är inte teknikfientlig. Min första dator skaffade jag i skiftet 1985–86. Det senaste året har jag ägnat mig åt produktion av e-böcker, alltså böcker som ska läsas på skärm. Tekniken finns där och sprids allt mer. Men hur påverkar det läsningen? Jag märker att jag lätt börja skumma texterna. Perfekt för att läsa manus, men … Kanske är det som när man läser på ett främmande språk, även sådana man kan, det tar ett eller ett par kapitel innan man kommer in i det.

Kanske är det en generationsfråga. Siffror från USA, där utvecklingen kommit längs, visar att det i första hand är försäljningen av pocketböcker som fått ge vika för e-böckerna, alltså böcker man kanske ända sliter ut och slänger. I vårt land är det den genre som kallas ”romans”, Harlequin-böcker, som hittills dominerat försäljningen av e-böcker. En svensklärare jag samtalar med på bokmässan berättar att läsförståelsen bland elever på hennes skola försämrats kraftigt de senaste åren. Motmedlet har varit högläsning!
***
När jag skrivit det här ser jag att Anders Björnsson varit inne på samma ämne på sin blogg. Han skriver om Fontaine:
På den tiden skrev man för hand och korrigerade. Klipptes det och klistrades likaså? När man skriver på maskin är det svårt att ändra, följden var väl att författaren hade formulerat sig i tanken innan han präntade ner. Numera låter man fingrarna styra, man kan alltid lätt korrigera i efterhand. Kanske detta betyder en återgång till den gamla stilen? Men jag undrar. Roth använde nog blyertspenna han också, och ännu Herbert Tingsten skrev sina huvudledare för hand, på randade folioblad. (18 juli 2012)

Anm. Handjagare, gammal benämning på manuell skrivmaskin.
Noam Chomsky, formulerade teorin att delar av den mänskliga grammatiken är nedärvda i hjärnan (den så kallade generativa grammatiken).

Andra bloggare om och

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...