Tankar i trappen: Sömn

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt.

”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.”

Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression. Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för ett antal år sedan vaknade jag konstant klockan fyra varje morgon. Hjärtat bultade och tankarna surrade som bin i huvudet. Att få sömnen tillbaka var ett första steg till åter få hälsan.

Idag kan jag vakna tidigt i perioder av hårt arbete, dvs. den stress som är och nog måste vara en naturlig del av livet. Då kan jag gå upp i ottan, jobbar några timmar för att eventuellt sova middag nån timme senare på dagen. När jobbet är klart tar jag igen den förlorade sömnen (något sömnforskarna iofs hävdar är omöjligt. Må vara hur det vill med det, men jag sover mycket då och mår bra av det.) Är jag uppe sent eller engagerar mig i något en kväll vaknar jag ofta tidigt morgonen efter. Några timmars nedtrappning på kvällen behövs för att komma till ro.

När jag var ung besökte vår familj ibland goda vänner i Kiruna. Det var inte bara umgänget som gjorde att de sällan kom i säng före midnatt för att sen gå upp till arbetet i ottan. I de ljusa nätterna sov de minimalt på sommaren. Desto mer blev det på vintern.

Människans sömn, med perioder av djupsömn och ytlig sömn som avlöser varandra, liknar den hos andra flockdjur. Evolutionsforskarna menar att det är en fördel för gruppen. På så sätt är någon alltid vaken om en fara skulle hota.

Karin Johannisson beskriver i sin bok Melankoliska rum (Bonniers 2009) hur sömnen i det förindustriella samhället ofta var uppdelad i två pass: Ett efter sänggåendet vid mörkrets inbrott, följt av vad hon kallar ”vakenvilan” innan morgonsömnen. Under den vakna perioden runt midnatt samspråkade man, med sin sängkamrat eller sin gud, kontemplerade, rökte eller hade samlag (något man inte orkade efter arbetsdagens slut.) Sedan somnade man om. Med elektricitetens intåg bröts detta mönster och kvällen blev en tid för umgänge.

I något sammanhang har hon berättat att många hört av sig och berättat hur lättade de känt sig efter att ha läst detta, att de slutat oroa sig för sina sömnvanor. Vi behöver sömn, olika mycket och kanske inte just på ett och samma sätt. Men sova det behöver vi.