Christer Hermansson återger i sin senaste bok historien om en man från ett land på andra sidan jordklotet som kom in i Södertälje stadsbibliotek och bara stirrade på alla hyllor med litteratur på olika språk och om olika ämnen och utbrast:
– Äntligen! För första gången lever jag!
Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl.
Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbestånd har kraftigt minskat till följd av sjunkande medieanslag. Och trots bibliotekslagen struntar många kommuner i sina åligganden.
Det är inte konstigt att biblioteken då famlar efter sin uppgift och tar till koncept som ”att ge folk vad man tror att folk vill ha” och att ”folkbiblioteken ska erbjuda samma utbud som ordinära varuhus”, med höga besökssiffror som enda mål.
Det är då en befrielse att läsa Christer Hermanssons debattbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (Tusculum förlag 2008)
Folkbibliotekens funktion och roll, hävdar Hermansson, är att vara
– Äntligen! För första gången lever jag!
Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl.
Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbestånd har kraftigt minskat till följd av sjunkande medieanslag. Och trots bibliotekslagen struntar många kommuner i sina åligganden.
Det är inte konstigt att biblioteken då famlar efter sin uppgift och tar till koncept som ”att ge folk vad man tror att folk vill ha” och att ”folkbiblioteken ska erbjuda samma utbud som ordinära varuhus”, med höga besökssiffror som enda mål.
Det är då en befrielse att läsa Christer Hermanssons debattbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (Tusculum förlag 2008)
Folkbibliotekens funktion och roll, hävdar Hermansson, är att vara
”ett slags garant för ett varierat, kvalitativt och aktuellt utbud av litteratur och informationskällor, och att tillgängliga bibliotek gynnar såväl informations- som yttrandefriheten och är en förutsättning för demokratin.”
”Biblioteken är en frizon. Det är symbolen för ett fritt och öppet samhälle. Biblioteken är oumbärliga förvaltare av vårt kulturella arv. Det är ett tecken på att vi lever i en civilisation.”Varför, frågar sig Hermansson, är så många bibliotekarier rädda för att ta ställning. Han efterlyser en rejäl diskussion om vad arbetet på biblioteken runtom i landet egentligen går ut på. Istället debatterar man ”informationskompetens” och att biblioteken ska rensa ut litteratur som är olämplig ur genus- och andra perspektiv. Om det senare skriver Hermansson:
”I biblioteksprofessionen ska ligga ett försvar för rätten till fritt informationshämtande”Eller som han skriver på ett annat ställe:
”Alla människor behöver gott bröd, sol, någon att älska och bra offentlig finansierade bibliotek.”Andra bloggar om bibliotek
Kommentarer