Fortsätt till huvudinnehåll

Alla människor behöver bibliotek

Christer Hermansson återger i sin senaste bok historien om en man från ett land på andra sidan jordklotet som kom in i Södertälje stadsbibliotek och bara stirrade på alla hyllor med litteratur på olika språk och om olika ämnen och utbrast:

– Äntligen! För första gången lever jag!


Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl.

Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbestånd har kraftigt minskat till följd av sjunkande medieanslag. Och trots bibliotekslagen struntar många kommuner i sina åligganden.

Det är inte konstigt att biblioteken då famlar efter sin uppgift och tar till koncept som ”att ge folk vad man tror att folk vill ha” och att ”folkbiblioteken ska erbjuda samma utbud som ordinära varuhus”, med höga besökssiffror som enda mål.

Det är då en befrielse att läsa Christer Hermanssons debattbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (Tusculum förlag 2008)

Folkbibliotekens funktion och roll, hävdar Hermansson, är att vara
”ett slags garant för ett varierat, kvalitativt och aktuellt utbud av litteratur och informationskällor, och att tillgängliga bibliotek gynnar såväl informations- som yttrandefriheten och är en förutsättning för demokratin.”
”Biblioteken är en frizon. Det är symbolen för ett fritt och öppet samhälle. Biblioteken är oumbärliga förvaltare av vårt kulturella arv. Det är ett tecken på att vi lever i en civilisation.”
Varför, frågar sig Hermansson, är så många bibliotekarier rädda för att ta ställning. Han efterlyser en rejäl diskussion om vad arbetet på biblioteken runtom i landet egentligen går ut på. Istället debatterar man ”informationskompetens” och att biblioteken ska rensa ut litteratur som är olämplig ur genus- och andra perspektiv. Om det senare skriver Hermansson:
”I biblioteksprofessionen ska ligga ett försvar för rätten till fritt informationshämtande”
Eller som han skriver på ett annat ställe:
”Alla människor behöver gott bröd, sol, någon att älska och bra offentlig finansierade bibliotek.”
Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...