Fortsätt till huvudinnehåll

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:
”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)
”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.
Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)
Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det är intressant att allt som händer i världen går att härleda till oljeindustrin om man gräver tillräckligt djupt. Som att det i själva verket är typ det som är meningen med livet.
Tom Carlson sa…
Är det grävandet som är meningen med livet? Eller oljan? Eller rentav grävandet efter oljan?
Minns när USA bombade Serbinen. Vår blomsterhandlerska här i Gröndal sa: "De vill helt enkelt se till att ha en militärbas i den delen av Medelhavsområdet." (Hon hade föräldrar i Serbien. Jag anförtrodde henne att jag skrivit på uppropet mot bombningarna.)
Anonym sa…
USA:s expansion kan bli deras fall... På ett sätt ser ju Camp Bondsteel ut som ett Disneyland von oben...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...