Fortsätt till huvudinnehåll

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:
”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)
”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.
Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)
Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det är intressant att allt som händer i världen går att härleda till oljeindustrin om man gräver tillräckligt djupt. Som att det i själva verket är typ det som är meningen med livet.
Tom Carlson sa…
Är det grävandet som är meningen med livet? Eller oljan? Eller rentav grävandet efter oljan?
Minns när USA bombade Serbinen. Vår blomsterhandlerska här i Gröndal sa: "De vill helt enkelt se till att ha en militärbas i den delen av Medelhavsområdet." (Hon hade föräldrar i Serbien. Jag anförtrodde henne att jag skrivit på uppropet mot bombningarna.)
Anonym sa…
USA:s expansion kan bli deras fall... På ett sätt ser ju Camp Bondsteel ut som ett Disneyland von oben...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...