Fortsätt till huvudinnehåll

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:
”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)
”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.
Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)
Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det är intressant att allt som händer i världen går att härleda till oljeindustrin om man gräver tillräckligt djupt. Som att det i själva verket är typ det som är meningen med livet.
Tom Carlson sa…
Är det grävandet som är meningen med livet? Eller oljan? Eller rentav grävandet efter oljan?
Minns när USA bombade Serbinen. Vår blomsterhandlerska här i Gröndal sa: "De vill helt enkelt se till att ha en militärbas i den delen av Medelhavsområdet." (Hon hade föräldrar i Serbien. Jag anförtrodde henne att jag skrivit på uppropet mot bombningarna.)
Anonym sa…
USA:s expansion kan bli deras fall... På ett sätt ser ju Camp Bondsteel ut som ett Disneyland von oben...

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...