Fortsätt till huvudinnehåll

Självtänkare

Bo Rothsten skriver i dagens Svenska Dagbladet (”Begränsa statlig opinionsbildning”, 29/10-07) om de statliga myndigheter som producerar ideologi och propaganda istället för att effektuera de beslut som fattats av riksdag och regering. Dessa myndigheter har, menar Rothsten, ersatt de politiska partierna i den demokratiska processen. I stället arbetar de för att påverka riksdagen och, kanske främst, regeringskansliet. Partiernas roll blir i det sammanhanget att försöka ”vinna acceptans för de politiska program som skapats av de ideologiska statsapparaternas kadrer av tjänstemän”. Folkviljan kanaliseras inte längre genom de politiska partierna, demokratin är när folket gör som staten vill, blir hans slutsats.

Som alltid läser jag Rothstein med ett glatt leende på läpparna. Inte för att jag alltid håller med. Men han tillhör en grupp självtänkare i vårt samhälle som får mig att tänka efter. Torbjörn Tännsjö är en annan. Nils Bejerot, på sin tid, ytterligare en. Jan Myrdal på sin kant hör också dit. Rustade med ordentliga argument bjuder de alltid rejält tuggmotstånd vid läsning, följaktligen beskylls de av sina ofta välavlönade meningsmotståndare för att vara både reaktionära, folkmordskramare och allmänt galna. (Enligt den välkända principen att är argumentet svagt gäller det att höja rösten.)

I sakfrågan kunde Rothstein gott ha lagt till Forum för levande historia, som ska se till att svenska skolelever bibringas en korrekt syn på historien. De nazistiska folkmorden ska nu kompletteras med en informationskampanj i alla skolor om kommunismens brott. Skolböcker (när fanns sådana senast?) ska delas ut i alla skolor osv (”Nu granskar vi kommunismen”). Vinner vänstern nästa val tillkommer väl en avdelning om USA:s och kolonialismens brott. Kommer muslimerna i majoritet i vårt land kan vi lägga till korstågen etc. Om detta inte skedde samtidigt med nedrustningen av historieämnet i den svenska skolan kunde man le åt eländet.

Däremot gick det väldigt fort för alliansregeringen att avskaffa Arbetslivsinstitutet, som bedrev forskning om hälsa och ohälsa i arbetslivet, arbetsrätt, arbetets organisering, ergonomi och belastning etc. Annars kunde man tänka sig att alliansens jobbsatsning kunde krävt lite forskning också

Hur det gick till när Folkhälsoinstitutet bildades skrev jag för övrigt en gång när jag granskade den svenska alkoholpolitiken (”Bryggarna och alkoholmonopolet”)

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...