Till gårdagens lista över svenska självtänkare kunde jag ha fogat Karl-Olov Arnstberg (som jag skrivit om tidigare i ”Gener bakom allt”) och kanske Jan Guillou. Idel vita medelålders män alltså. Hur det blivit så kan man skänka en tanke i morgonstunden. Åldern är det minst komplicerade: med ålder kommer erfarenhet och klokskap, om man inte anpassat sig till ett liv i konform (som Olof Moberg skrev i en roman innan han tog livet av sig) eller knäckts av motgångarna. När det gäller manligt och kvinnligt kan min utblick vara begränsad. Men jag kan inte helt slå bort tanken att det gäller en generation uppvuxen i och präglad av ett annat Sverige än det vi nu lever i. En självständigt tänkande kvinnlig intellektuell som Maja Ekelöf (jo jag menar allvar) arbetade som städerska hela sitt liv och skrev sina betraktelser på lånade skrivmaskiner i gryningen innan kontorsfolket kom på plats. Inte blir det några hyllmetrar skrivna så.
De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena Sundström eller Lena Andersson för att nämna några, tillhör en generation som kunnat ta för sig på ett annat sätt. Men idag är kvinnorna också kanonmat i kriget om läsare och tittare. En författardebutant eller krönikor ska helst vara ung, kvinna och göra sig bra på bild och säga något provokativt om vita, medelålders heterosexuella män. När hon inte längre är ung och åldern börjat sätta sina spår i ansiktet är hennes åsikter inte lika intressanta längre. Det är den cyniska verkligheten som en och annan som kallar sig feminist borde fundera över.
Desto roligare då att läsa intervjun med riksdagsledamoten Josephine Brink i dagens Svenska Dagbladet (Vi är för mesiga mot privatskolorna). En vänsterpolitiker som talar klarspråk i en rad frågor och som har levt samma lite lätt struliga liv som många yngre idag innan hon hamnade i politiken. Också det en livserfarenhet.
Greppet – att skildra samma händelseförlopp ur sex olika personers perspektiv – är för övrigt genialt. Av händelse läser jag samtidigt Maryse Condés roman Färden genom Mangroven (Leopard), där den avlidne huvudpersonen skildras genom ett antal människors ögon.
De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena Sundström eller Lena Andersson för att nämna några, tillhör en generation som kunnat ta för sig på ett annat sätt. Men idag är kvinnorna också kanonmat i kriget om läsare och tittare. En författardebutant eller krönikor ska helst vara ung, kvinna och göra sig bra på bild och säga något provokativt om vita, medelålders heterosexuella män. När hon inte längre är ung och åldern börjat sätta sina spår i ansiktet är hennes åsikter inte lika intressanta längre. Det är den cyniska verkligheten som en och annan som kallar sig feminist borde fundera över.
Desto roligare då att läsa intervjun med riksdagsledamoten Josephine Brink i dagens Svenska Dagbladet (Vi är för mesiga mot privatskolorna). En vänsterpolitiker som talar klarspråk i en rad frågor och som har levt samma lite lätt struliga liv som många yngre idag innan hon hamnade i politiken. Också det en livserfarenhet.
***
Jag ser första delen av ”Föreställningar” på tv och kastas 35 år tillbaka i tiden. Mellan 18 och 23 år ägnade jag all min vakna tid åt teatern. Igenkännandet, inte minst sammanblandningen av det privata och det som hör till yrket/rollen, är smärtsamt.Greppet – att skildra samma händelseförlopp ur sex olika personers perspektiv – är för övrigt genialt. Av händelse läser jag samtidigt Maryse Condés roman Färden genom Mangroven (Leopard), där den avlidne huvudpersonen skildras genom ett antal människors ögon.
Kommentarer