Fortsätt till huvudinnehåll

Självtänkare 2

Till gårdagens lista över svenska självtänkare kunde jag ha fogat Karl-Olov Arnstberg (som jag skrivit om tidigare i Gener bakom allt) och kanske Jan Guillou. Idel vita medelålders män alltså. Hur det blivit så kan man skänka en tanke i morgonstunden. Åldern är det minst komplicerade: med ålder kommer erfarenhet och klokskap, om man inte anpassat sig till ett liv i konform (som Olof Moberg skrev i en roman innan han tog livet av sig) eller knäckts av motgångarna. När det gäller manligt och kvinnligt kan min utblick vara begränsad. Men jag kan inte helt slå bort tanken att det gäller en generation uppvuxen i och präglad av ett annat Sverige än det vi nu lever i. En självständigt tänkande kvinnlig intellektuell som Maja Ekelöf (jo jag menar allvar) arbetade som städerska hela sitt liv och skrev sina betraktelser på lånade skrivmaskiner i gryningen innan kontorsfolket kom på plats. Inte blir det några hyllmetrar skrivna så.

De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena Sundström eller Lena Andersson för att nämna några, tillhör en generation som kunnat ta för sig på ett annat sätt. Men idag är kvinnorna också kanonmat i kriget om läsare och tittare. En författardebutant eller krönikor ska helst vara ung, kvinna och göra sig bra på bild och säga något provokativt om vita, medelålders heterosexuella män. När hon inte längre är ung och åldern börjat sätta sina spår i ansiktet är hennes åsikter inte lika intressanta längre. Det är den cyniska verkligheten som en och annan som kallar sig feminist borde fundera över.

Desto roligare då att läsa intervjun med riksdagsledamoten Josephine Brink i dagens Svenska Dagbladet (Vi är för mesiga mot privatskolorna). En vänsterpolitiker som talar klarspråk i en rad frågor och som har levt samma lite lätt struliga liv som många yngre idag innan hon hamnade i politiken. Också det en livserfarenhet.

***
Jag ser första delen av ”Föreställningar” på tv och kastas 35 år tillbaka i tiden. Mellan 18 och 23 år ägnade jag all min vakna tid åt teatern. Igenkännandet, inte minst sammanblandningen av det privata och det som hör till yrket/rollen, är smärtsamt.

Greppet – att skildra samma händelseförlopp ur sex olika personers perspektiv – är för övrigt genialt. Av händelse läser jag samtidigt Maryse Condés roman Färden genom Mangroven (Leopard), där den avlidne huvudpersonen skildras genom ett antal människors ögon.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...