Den deprimerade hjärnan 2

”Klena nerver” har funnits i min släkt så långt bak jag känner till. Min far led av depression från 50-årsåldern och framåt, vilken han utan framgång självmedicinerade mot med starkvin och porter. Att ständigt bli påmind om det när jag insjuknade kändes inte så roligt och ingav en känsla av hopplöshet.

Det är därför befriande att se hur talet om ärftlig (endogen) depression contra förvärvad (exogen) depression i stort sett är avskaffat inom den moderna psykiatrin. Idag talar man hellre om stress och sårbarhet (se bild). ”Depression är här mer att jämföra med en process, där tillräcklig belastning under tillräckligt lång tid kan föra individen in i ohälsa”, skriver Lars Häggström i en sammanfattning.

Stress-sårbarhetsmodellen. Ju högre sårbarhetsfaktor, desto högre upp befinner sig individen på y-axeln och ju mindre stress behövs för att föra individen ut i sjukdomssymtom och ohälsa. (efter Zubin & Spring 1977)

Enligt stress- och sårbarhetsmodellen kan varje individ teoretiskt sett drabbas av depression om påfrestningarna blir tillräckligt stora. För en del räcker det i princip med att man föds, andra kan arbeta och vara framgångsrika ett helt liv innan en plötslig motgång utlöser sjukdomen.

Bland de faktorer som kan påverka en individs sårbarhet finns

• förmåga att hantera stress, svårigheter och bakslag
• socialt stöd och nätverk
• känslan av mening och sammanhang i tillvaron
• annan medicinsk eller psykiatrisk sjuklighet.

Vilken roll spelar då det genetiska arvet? I en epokgörande artikel i tidskriften Science 2002 visade makarna Terrie Moffitt och Avshalom Caspis hur variationer i MAO-A-genen påverkade risken för asocialt beteende hos män. Individer med den långa varianten av genen (ca 66 %) klarade sig för det mesta bra, oavsett hur deras uppväxt hade varit. Män med den korta varianten var däremot extremt känsliga för uppväxtmiljön och hemföll lätt åt antisocialt beteende, men bara om de vuxit upp i hem med mycket våld och övergrepp.

Ett år senare publicerade makarna en liknande studie som visade samma typ av samband för en gen som påverkar risken att drabbas av depression. Den som har två korta varianter av genen 5-HTT löper betydligt större risk att drabbas av depression om de är med om en stressande livshändelse.

De båda artiklarna ledde till ett paradigmskifte inom psykiatrin. För första gången visade någon hur ärftliga anlag och miljöfaktor samverkar. Begravd var den klassiska motsättningen arv och miljö. Resultaten från studien har senare upprepats i ett 30-tal försök av forskare runtom i världen, vilket tyder på att resultaten håller.

***

Dessvärre visar också erfarenheten att efter en eller flera depressioner ökar individens sårbarhet. För varje gång krävs det således mindre stress för att utlösa ett insjuknande. Så småningom kan sjukdomen utlösas utan någon påvisbar stressfaktor. Depressionen blir självgående. Vilka biologiska mekanismer som styr hjärnan vid depression skriver jag om i en kommande betraktelse.

Lars Häggström är chefsöverläkare vid Psykiatriska kliniken, Länssjukhuset i Halmstad. Hans skrift Den deprimerade hjärnans revansch är en läsvärd men för lekmannen inte helt lättforcerad sammanfattning. Skriften kan laddas ner här.
Terrie Moffitt intervjuades i Läkartidningen nr 28–29 2007. Intervjun ger en god sammanfattning av hennes och makens forskning. Marie Åsberg, professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet, och Lars Oreland, professor i farmakologi vid Uppsala universitet, uttalar sig också om studien.

Andra bloggar om depression och psykisk sjukdom.