Fortsätt till huvudinnehåll

Broder Ville, Käre snälle Sven

Sent omsider får jag ögonen på den brevväxling mellan Sven Delblanc och Vilhelm Moberg som Lars Ahlbom och Ingrid Nettervik gav ut häromåret (Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006). Vilken fröjd! Att läsa den åldrade Mobergs friska prosa är som att tugga på ett syrligt äpple. Det slår gnistor om de båda.

Vilhelm MobergVänskapen inleds med att Delblanc i positiva ordalag har recenserat första delen i Mobergs svenska historia i Dagens Nyheter och de båda inbjuds att delta i en debatt om historieskrivning. Delblanc skickar den då just utkomna Åminne till Moberg: ”Eftersom Du mig veterligen inte tillhör stipendienämnder, de 18 eller andra liknande elefantkyrkogårdar…”

Moberg tackar och replikerar:
”Jag lovar på heder och samvete att icke försöka skaffa dig stipendier, litteraturpris eller andra utmärkelser och hedersbetygelser. Dels har jag inga möjligheter till det, dels tror jag inte själv på Äran och betackar mig konsekvent för dess symboler och bevis, varmed man vid en del tillfällen sökt binda mina händer och tvinga mig att ta hänsyn: Akta Dig som fan för det samhällsofficiellas omkramning: För hur många diktare har det inte blivit en omfamning till döds?”
Delblanc misstänker haft baktankar med att be honom recensera Mobergs. Moberg svarar:
”Ditt vaga intryck av att Olof L. ville att yxan skulle gå i huvudet på mig i Din recension av min bok i DN var absolut säkert riktigt! … Jag känner nämligen fanskapet sedan cirka 35 år tillbaka. Jag säger som jag hörde en gammal stamsoldat säga om en annan stamsoldat: ’Vi har varit mycket goda vänner i 30 år, men jag har aldrig kunnat tåla honom.’”
De båda diskuterar 1700-talet och är ense om den förljugna bilden av frihetstiden. (Moberg: ”Två vettlösa krig, en vräkig adelsoligarki, bönderna undanskuffade från makten, … ett stort uppror dränkt i blod med den mest exemplariska grymhet.”) De utbyter synpunkter om valet av bostadsort. Moberg skriver:
”Hur en författare kan bo i Uppsala begriper jag, om Du ursäktar, inte alls. Min gamle vän Jan Fridegård trivdes där, sa han, men han blev ju konstig på senare år och umgicks huvudsakligen med astralkroppar. Det kanske var hans räddning?
Och dryckesvanor förstås. Moberg får besök av en amerikansk vän och ska lära honom supa:
”Det kan ju inte amerikaner, som Du vet. De börjar ju med kulmen – fem starka drinkar före maten, sen stapplar man halvt medvetslös till bordet, ihälles isvatten och hela kvällen blir ett enda obehagligt tillnyktrande.”
Sven DelblancDelblancs roll är till en början sekundanten. Han är fortfarande ung, blott 39 år och har just fått sitt publika genombrott, och befinner sig i en utomordentligt produktiv period. Moberg är i slutet av sina bana och hans krafter sinar.

Nu är de båda borta. Med de lever, som de brukar heta, kvar i sina texter. Och jag gläds hela dagen.

Boken innehåller även ett antal texter av Delblanc om Moberg samt ett antal uppsatser från ett seminarium på Väddö folkhögskola om de båda författarna

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...