Fortsätt till huvudinnehåll

Vem ska städa hos hemhjälpen?

Regeringen föreslår nu att kostnaden för så kallade hushållsnära tjänster ska få dras av på skatten. Samtidigt läser jag att kollektivhusen inom Svenska Bostäder på Södermalm i Stockholm riskerar att säljas ut och ombildas till bostadsrätter. Det fick mig att minnas följande inlägg som jag skrev i Aftonbladets dåvarande kvinnobilaga 1992. Tyvärr är argumenten lika aktuella idag som för 15 år sedan:
I ilskan över min enkla fråga »Vem ska städa hos hemhjälpen?» glömmer Gunilla Boëthius att läsa in­nantill. Det är inte »övermaga att begära ... hjälp med städningen efter en lång och hård arbetsdag». Men nu gäll­de det de sociala konse­kven­serna av olika former för sådan hjälp. Kvinnofrå­gan alltså:
Aftonbladet/Kvinna 28/10 1992En förutsättning för kvinnans frigörelse är rätten till arbete och en rättvis lön. Svenska kvin­nors unikt höga förvärvsfrekvens har framför allt gjorts möjlig genom utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen (från 57 000 plat­ser 1970 till ungefär 350 000 1990). Under hela åttio­tal­et har denna ut­byggnad främst kommit LO-grupperna till del. Hade de argument Gunilla Boët­hius och Bi Puranen nu för fram fått råda (i fråga om barnom­sorg­en) för tjugo år sedan, hade vi idag haft ett system med barnflickor hos tjänstemanna‑ och akade­mikerfa­miljerna och en begränsad kommunal barnomsorg för främst en­samståen­de mödrar. Övriga hade fått klara sig med släkting­ars eller arbetsgivares välsignelse.
Idag är det oavlönade hemarbetet ett av hindren för de många kvinnor som vill arbeta heltid. Anita Nyman visade i en doktorsavhandling häromåret att hushållsarbetet i dag tar mer tid än i en jord­bru­karfamilj på 1930-talet. Med hänsyn till att kvinnor förvärvsarbetar mer torde den totala arbets­tiden (hemarbete plus förvärvsarbete) för en barn­familj på 1990-talet vara längre än för trettio år sedan. Undra sedan på att städningen är den främsta källan till gräl i våra familjer. Trots alla maski­ner och halvfabrikat sliter vi mer och med sämre kvalitet. (Hur många under 30 år vet idag hur det känns att sova på nymanglade lakan eller äter icke industriframställd mat till vardags?)
Men där forskare som Bi Puranen och journa­lister som Gunilla Boëthius för tjugo år sedan dis­kuterade kring kollektivhus och andra gemensamma lösningar på problemet, förespråkar de idag utvägar som enbart gagnar tjänstemanna- och akademikerfamil­jerna. Mer än hälften av landets 2,1 miljoner yrkesarbetande kvinnor tillhör LO. Den genomsnitt­liga löneinkomsten för en heltidsarbetande LO-kvinna var 1991 11 700 kr/mån. Genomsnittslönen för en journa­list i Stockholm, Göteborg och Malmö (där debatten nu förs) var 1991 18 116 kr och för redak­tionella arbetsledare 23 898 kr, dvs. mer än en LO-familj tjänar på två personers lön (en heltid plus en deltid). Det säger sig självt att med en inkomst som knappt överstiger den tidigare social­bidragsnor­men kan få om ens några familjer inom LO-kollektivet ha råd med en lyx som städhjälp för 2 000 kr/mån. Allra minst efter regeringens och socialdemokratiens krisuppgörelser. Men växande grupper inom medelklas­sen har råd, inte minst till följd av den senaste skattereformen.
Denna underfinansierade »reform» är nu i färd med att rasera den offentliga sektor vi nyss byggt upp. Bi Puranen ser följdriktigt hur kvinnor ur den nedskurna offentliga vården och om­sorgen kan frigöras för att istället tjäna hos henne och hennes bättre be­medlade systrar. Och det har hon mage att kalla kvinnokamp. I själva verket ingår hon och hennes systrar inom medelklassen nu en pactum turpe (»Låt karlarna var med och betala») med sina män och över­låter åt arbetarkvinnorna att på egen hand fort­sätta kampen om hemarbetet med sina män (och med sina arbetsgivare om löner och arbetsvillkor i öv­rigt.) Det visar vad många redan sagt om den sortens kvinnokamp, hur klassintresset alltid överskuggar könstillhörigheten.

Aftonbladet 11 november 1992
Ett första inlägg (Vem ska städa hos hemhjälpen 1) skrev jag i oktober samma år och kan läsas på min hemsida.
Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Jag önskar ...bara för en liten stund att de som kommer med alla dessa märkliga förslag kunde försöka sätta sig in i den värld andra människor lever i.
Anonym sa…
Vem fixar bilmekens bil? Vem målar hemma hos målaren? Vem tömmer soporna hos sophämtaren?
Anonym sa…
Jättegamla kommentarer men som argument till anonyms inlägg:
Du får inga bidrag (dvs. skatteavdrag) för att fixa bilen, och sophämtaren hämtar sina egna sopor på betald arbetstid (tänk om städerskan fick städa sitt eget hem på arbetstid?)

Målaren har samma argument som hemhjälpen då både RUT/ROT avdrag följer samma ologiska tankegång. Det förstärker ett klassamhälle där de som har råd får billigare hjälp medans de som kämpar som mest inte har råd med hjälp. "Ska det verkligen vara skattesubventionerat?" är frågan. Ska de som har det mera välställt betala mindre för sin lyx som fattiga inte ens har råd med trots skattesubventionering?
Tom Carlson sa…
ROT-avdraget är också intressant. Från början infört av s-regeringar för att parera konjunktursvängningar i byggbranschen och för att inte värdefull yrkeskompetens skulle försvinna i lågkonjunkturen. Idag ett stöd till lyxkonsumtion, istället skulle vi behöva få fart på byggandet och miljonprogrammens områden behöver rustas upp.

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...