Fortsätt till huvudinnehåll

Varje gång jag hör ordet etik så ...

”De personliga skandalerna ... krymper säkerhetsavståndet till det minimum av tillit som måste finnas mellan människor om samhället ska kunna fortsätta att vara ett samhälle och inte förfalla till en anarkistisk tummelplats för stridiga viljor utrustade med mycket skiftande resurser att hävda dem. Osökt infinner sig den nedbrytande frågan vad det är för mening med att motstå frestelser, om de som säger sig ledas av politiska visioner om allas bästa inte gör det.”
(Arne Jarrick, Svenska Dagbladet 19 okt 2006)
Alla som haft barn vet att de gör som de vuxna gör, inte som de säger. Tanken kommer för mig när jag hör kommentarerna till folkpartiets interna utredning om dataintrånget hos socialdemokraterna. Kritiken från partiets etikgrupp under Stefan Einhorns ledning är inte nådig (SvD 11 dec) och partistyrelse har nu beslutat att riksorganisationens chefer ska gå en ledarskapsutbildning och alla anställda en etikutbildning. Dessutom ska partiet tillsätta en permanent etikkommitté. (Tänk att vara en fluga på väggen när partiets ledande funktionärer under ledning av professor Einhorn och magister Björklund i kör skanderar: ”Man ska inte ljuga. Man ska inte stjäla!” Nåväl.)

Tyvärr är nog skadan nog redan skedd. Vi hör vad eliten säger (fy, fy, fy!), men ser vad de gör, vare sig det nu gäller att hålla sig till sanningen, att motsätta sig ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter eller vara återhållsam med lönekrav i avtalsrörelsen.

Men är det inte nödvändigt med lite civil olydnad ibland? Frågan kom ju upp samband med diskussionen om ministrarnas obetalda tv-licenser. Inget samhälle utvecklas utan revolter och att medborgarna, enskilt eller i grupp, går emot den rådande ordningen.

Nej, civil olydnad är när någon medvetet och öppet bryter mot en lag och är beredd att ta konsekvenserna av det. Vare sig det nu gäller värnpliktsvägran, att hindra avverkningen av några träd eller motarbeta licensfinansieringen av public service. Men att höra högt uppsatta, välbetalda partiföreträdare säga att när de struntade i att betala tv-licensen så visste de inte att de skulle bli ministrar. Det är bara dumt, fegt och snålt.

När det gäller intrånget i socialdemokraternas datanät har Arne Jarrick (Svenska Dagbladet 19 okt 2006) och Margareta Zetterström (”Partier är inte företag" - Svenska Dagbladet 7 september 2006) annars sagt vad som finns att säga.

Lars Leijonborg: Vill du bli min rådgivare?Ett gott råd: Ljug inte!

PS. Einhorngruppens slutsats om Lars Leijonborgs agerande efter avslöjandet förtjännar för övrigt att räddas till eftervärlden: ”Det är kommissionens uppfattning att ett oaktsamt förfarande med sanningen har ägt rum.”
”... ett oaktsamt förfarande med sanningen...” Den var bra!

PPS. Den som undrar över rubriken kan läsa vidare på http://www.faktoider.nu/kultur.html.


Andra bloggar om: , ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...