Nu är det ju inte finansministern som hittat på detta med jämviktsarbetslösheten för att vara elak. Det ingår i Riksbankens uppdrag att höja räntan när inflationen sticker över en viss nivå, vilket den gör när arbetslösheten understiger en viss nivå. (Dagens Nyheter 14/12)Om vi för en stund accepterar att sambandet mellan inflation och arbetslöshet ser ut på det sättet (vilket inte alla gör), så har Leif Petersen en intressant analys i onsdagens Svenska Dagbladet.
Av inflationen på 1,7 procent i november står Riksbanken själv för 0,6 procentenheter (genom ökade räntekostnader) och högre elpriser för 0,9 procentenheter, enligt Petersen. Återstår alltså 0,2 procents inflation, det vill säga i praktiken ingen inflation alls, som nu Riksbanken ska nedkämpa genom ytterligare höjningar av räntan:
Med andra ord, den arbetslöshet som var så hett diskuterad i valrörelsen ärRänteförändringar baseras på inflationsprognoser två år framåt i tiden. Det är den tid som det tar för ett räntebeslut att få fullt genomslag i ekonomin. Och prognoser kan man göra på många olika sätt. // Utvärderingar visar att Riksbanken knappast är sämre än andra prognosmakare. Å andra sidan – vilket en internationell rapport nyligen pekade på – har Riksbanken konstant legat under inflationsmålet 2 procent de senare åren. De har således haft en för hög räntenivå och därmed har ekonomin inte givit så många jobb och gått med den fart som den borde. (Svenska Dagbladet 13/12)
- högre än nödvändigt, även med konventionella nationalekononomiska mått mätt,
- inget som våra folkvalda kan göra något åt, så länge den självständiga Riksbanken styr över ekonomin.
Ännu värre skulle det dock varit om överheten lyckats baxa oss in i den ekonomiska monetära unionen (EMU). Då skulle de avgörande ekonomiska besluten fattats i Frankfurt. Tröst för ett tigerhjärta.
Kommentarer