Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.

*

På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.