1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.

*

I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.