Tanken och det skrivna ordet 2
Knut Lindelöf kommenterar på sin blogg (”Därför skriver jag”) min text om skrivandet . Han tycker att jag ”mytifierar” skrivandet för hand och på skrivmaskin. Kanske det. Författare, journalister, översättare och forskare alla har olika sätt närma sig skrivandet. Jag har respekt för alla så länge resultatet är bra.
Själv skrev jag länge på maskin. Min mor var sekreterare. Ibland tog hon med sig jobb hem. Jag lämnade tidigt pekfingervalsen bakom mig på den Smith-Corona vi hade hemma. Trots det såg mina manus och brev länge för jäkliga ut med alla strykningar, markeringar och omflyttningar. Så visst kom datorn som en befriare. Den är också mitt dagliga arbetsredskap.
Men för ett mer fritt skrivande (kreativt om man så vill) är den oanvändbar. För mig alltså. Jag får tunnelseende när jag sätter mig vid tangentbordet. Antagligen blir jag alltför upptagen av textens utformning för att kunna koncentrera mig på innehållet. I mina anteckningsböcker kan jag kladda och kludda som jag vill, utan tanke på utseendet.
I yrket, när jag redigerar andras manus gör jag det på papper. Läser igenom hela texten en första gång, med pennan i hand. På så sätt behåller jag flytet i läsningen. Sätter frågetecken, kommentarer och streck i marginalen med blyerts. Därefter går jag igenom allt jag markerat - kollar, rättar eller ger förslag på alternativa formuleringar.
Men jag vet yngre kollegor, inte minst i den grafiska branschen men även bland redaktörer, som knappt äger en penna, än mindre har en skrivare hemma. De lever sina yrkesverksamma liv vid skärmen.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Konstaterar bara att vi alla är alla olika.
Andra bloggare om litteratur och skrivande
Själv skrev jag länge på maskin. Min mor var sekreterare. Ibland tog hon med sig jobb hem. Jag lämnade tidigt pekfingervalsen bakom mig på den Smith-Corona vi hade hemma. Trots det såg mina manus och brev länge för jäkliga ut med alla strykningar, markeringar och omflyttningar. Så visst kom datorn som en befriare. Den är också mitt dagliga arbetsredskap.
Men för ett mer fritt skrivande (kreativt om man så vill) är den oanvändbar. För mig alltså. Jag får tunnelseende när jag sätter mig vid tangentbordet. Antagligen blir jag alltför upptagen av textens utformning för att kunna koncentrera mig på innehållet. I mina anteckningsböcker kan jag kladda och kludda som jag vill, utan tanke på utseendet.
I yrket, när jag redigerar andras manus gör jag det på papper. Läser igenom hela texten en första gång, med pennan i hand. På så sätt behåller jag flytet i läsningen. Sätter frågetecken, kommentarer och streck i marginalen med blyerts. Därefter går jag igenom allt jag markerat - kollar, rättar eller ger förslag på alternativa formuleringar.
Men jag vet yngre kollegor, inte minst i den grafiska branschen men även bland redaktörer, som knappt äger en penna, än mindre har en skrivare hemma. De lever sina yrkesverksamma liv vid skärmen.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Konstaterar bara att vi alla är alla olika.
Andra bloggare om litteratur och skrivande
Etiketter: Skrivande
posted by Tom Carlson at 11:33
1 Comments:
Jag är helt överens om det där om att vi äro olika på den där punkten. Det som möjligen förvånar är att just du som köpte dator samtidigt som jag ungefär (på 80-talet) skiljer på kreativt och annat skrivande som du beskriver. Jag har nästan slutat använda penna - liksom armbandsur (fast jag alltid har den på mig). Hoppas ni har bra väder på Gotland, i Roslagen regnar det konstant denna sommar.
Skicka en kommentar
<< Home