Sverige, EU och nätspriten

Sommaren 1993 bad Maria Söderberg, som då var redaktör för UNF:s tidning Motdrag, mig att göra ett reportage om Bryggareföreningen och alkoholpolitiken. Dessförinnan hade jag skrivit för tidningen om Frihetsfrontens arbeta med att desavouera den kommunala utskänkningspolitiken.

Försäljning av öl hade sedan mellanölsförbudet 1977 betraktas som en solkig hantering. Men Bryggareföreningen vände utvecklingen; öl blev en trenddryck och den svenska alkoholpolitiken kom att klämmas åt rejält.

I detta ingick lanserandet av Spendrups med champagne-etiketten, stöd till ungdomsverksamhet (inte minst Fryshuset i Stockholm), lobbying i Bryssel i samband med Sveriges förhandlingar om EU-medlemskapet m.m.

EG-domstolens utslag om nätspriten är knappast oväntat, även om regeringen förefaller tagen på sängen. Sverige förhandlade ju aldrig fram något undantag för alkoholen, till skillnad från vissa kemikalier och det populära snuset. En ensidig deklaration om bibehållen alkoholpolitik och folkhälsoarbete att visa upp för hemmaopinionen, inte värt papperet det var skrivet på, var allt.

Flera personer jag intervjuade i samband med reportaget menade att ingen av de som skötte de svenska förhandlingarna hade någon förståelse eller kunskap om den svenska alkoholpolitiken och dess bakgrund. Tvärtom, var många i den diplomatiska eliten tveksamma till ”förmyndarsamhället”. Och hemma i regeringen, som då leddes av Carl Bildt, var förståelsen lika liten.

Mitt (rätt långa) reportage om Bryggareföreningen liksom det om Frihetsfronten och svartklubben Tritnaha finns att läsa på min hemsida. ”Slaget om Tritnaha”, Motdrag 4/93 och ”Bryggareföreningen och alkoholpolitiken”, Motdrag 1/94.

Andra bloggar om alkoholpolitik och nätsprit