Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om: Povel Ramel