Donald Rumsfeld (Vad vill demokraterna?)

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld fick alltså gå. Jag erinrar mig Anders Ehnmarks recension av Bob Woodward, State of Denial, Simon & Schuster. Boken, skriver Ehnmark

”fångar ett härskandets small talk som kanske förklarar att det gick som det gick i Irak. Den inre kretsen har ett svar på allt. Kursen ligger fast och varje eftertanke är ett knivhugg i ryggen på våra pojkar där ute. Den egna underrättelsetjänsten rapporterar att kriget i Irak ger mera terrorism istället för mindre, men Cheney svarar med några kraftord, varefter kursen ligger fast. Fakta når inte in. Frivola och ödesdigra beslut fattas med ett slags ljus lätthet. Presidenten känner sig hela tiden vara bönhörd.” (Expressen 3/11-06)

Är det nu attityden det hänger på så kan irakierna se tiden an med tillförsikt. Men vad vill demokraterna? Förändring! ropar ungdomar på demokraternas valvaka i tv. Förändring, ja men till vad? ”Irakisering” av kriget och strategiska byar, efter mönster från Vietnam? Det var ju Clinton och demokraterna som bombade Serbien sönder och samman på 90-talet och som förlade USA:s största bas i Europa, Camp Bondsteel i Kosovo, på den planerade sträckningen för AMBO:s oljeledning genom Balkan. Professorn i San Diego Chalmers Johnsson beskriver skeendet utförligt i den lite orättvist förbigångna Imperiedrömmar från förra året (övers. Tor Wennerberg. Leopard 2005.) Och oljereserverna ligger ju där de ligger, oavsett vem som har majoritet i representanthuset.

Nu faller natten,
nu faller bomberna.
Nu brinner barnen
i hekatomberna.
Vad ropar barnen? Vad glor de på?
B-52! B-52!
(Cornelis Vreeswijk. "Till Jack". I stället för vykort. 1974)