Andreas Malm och Palestinafrågan
Häromdagen fick jag hem Ibn Khalduns Prolegomena. Introduktion till världshistorien, utgiven av Alhambra (i översättning av Ingvar Rydberg). Ett av världslitteraturens mästerverk aldrig tidigare utgivet på svenska förrän det lilla Alhambra tog sig an uppgiften. Jag kommer att tänka på det när jag läser Andreas Malm raseriutbrott mot Folket i Bild/Kulturfront och Alhambra i Dagens Nyheter (9/11 2006).
Malm har följt en debatt i Palestinafrågan på föreningens nätforum. Ja, att det är en debatt får läsaren gissa sig till eftersom Malm väljer att enbart återge de åsikter som bekräftar hans underliggande tes, att FiB/Kulturfront idag är ett näste fyllt av lömska antisemiter som inget hellre vill än att slänga kroknäsorna i havet. Därför bör tidningen dö, ju fortare desto bättre, tycks vara Malms slutsats.
Som alla diskussionslistor på nätet är FiB Forum en ganska vildvuxen sammanslutning, fylld av mer eller mindre kloka inlägg. De tider man behöver ägna sig åt annat och inte vill ha brevlådan full får man koppla bort sig.
Eftersom jag själv inte varit ansluten på ett tag undrar jag därför om det har framförts andra åsikter i den återgivna debatten? Har de citerade debattörerna stått oemotsagda? Och, är detta av tidningen/föreningen sanktionerade åsikter, uttryckta i redaktionella och politiska program, som kan motivera Malms drastiska slutkläm? Därom lämnas läsaren i okunnighet.
I avvaktan på ett svar från Malm kan vi fundera över varför vissa debattörer då och då klampar över gränsen mellan att kritisera israelerna och staten Israels politik – och judarna som folk. Kanske finner man orsaken i det faktum att staten Israel självt definierar sig som en judisk stat och att araber och palestinier konsekvent diskrimineras i lagar och praxis. Gud må förlåta dem som då kanske blandar ihop begreppen.
Malm avslutar sitt inlägg med att söka skrämma bort de författare som stödjer Kulturfronten i förhoppningen att FiB ensam må sjunka till botten. Frågan är om det är omsorgen om den palestinska saken som driver Malm eller hatet mot en liten tidning som – till skillnad mot t.ex. Arbetaren – inte är beroende av statliga stödmiljoner.
I en fri debatt har Andreas Malm också all rätt att avsky Israel Shamirs åsikter, men på vilket vis skulle det gynna den palestinska saken eller förståelsen mellan den muslimska världen och väst om det lilla förlaget Alhambra dör. Ett vet jag i alla fall, vi slipper utgivningen av den arabiska litteraturens mästerverk på svenska i fortsättningen.
George W. Bush, varsågod, det vore ju en tröst i bedrövelsen efter valnederlaget!
En redigerad version av detta inlägg sändes till Dagens Nyheters kulturredaktion den 11 november och har sedan dess inte synts till.
Andra bloggar om: Israel, Palestina, antisemitism
Malm har följt en debatt i Palestinafrågan på föreningens nätforum. Ja, att det är en debatt får läsaren gissa sig till eftersom Malm väljer att enbart återge de åsikter som bekräftar hans underliggande tes, att FiB/Kulturfront idag är ett näste fyllt av lömska antisemiter som inget hellre vill än att slänga kroknäsorna i havet. Därför bör tidningen dö, ju fortare desto bättre, tycks vara Malms slutsats.
Som alla diskussionslistor på nätet är FiB Forum en ganska vildvuxen sammanslutning, fylld av mer eller mindre kloka inlägg. De tider man behöver ägna sig åt annat och inte vill ha brevlådan full får man koppla bort sig.
Eftersom jag själv inte varit ansluten på ett tag undrar jag därför om det har framförts andra åsikter i den återgivna debatten? Har de citerade debattörerna stått oemotsagda? Och, är detta av tidningen/föreningen sanktionerade åsikter, uttryckta i redaktionella och politiska program, som kan motivera Malms drastiska slutkläm? Därom lämnas läsaren i okunnighet.
I avvaktan på ett svar från Malm kan vi fundera över varför vissa debattörer då och då klampar över gränsen mellan att kritisera israelerna och staten Israels politik – och judarna som folk. Kanske finner man orsaken i det faktum att staten Israel självt definierar sig som en judisk stat och att araber och palestinier konsekvent diskrimineras i lagar och praxis. Gud må förlåta dem som då kanske blandar ihop begreppen.
Malm avslutar sitt inlägg med att söka skrämma bort de författare som stödjer Kulturfronten i förhoppningen att FiB ensam må sjunka till botten. Frågan är om det är omsorgen om den palestinska saken som driver Malm eller hatet mot en liten tidning som – till skillnad mot t.ex. Arbetaren – inte är beroende av statliga stödmiljoner.
I en fri debatt har Andreas Malm också all rätt att avsky Israel Shamirs åsikter, men på vilket vis skulle det gynna den palestinska saken eller förståelsen mellan den muslimska världen och väst om det lilla förlaget Alhambra dör. Ett vet jag i alla fall, vi slipper utgivningen av den arabiska litteraturens mästerverk på svenska i fortsättningen.
George W. Bush, varsågod, det vore ju en tröst i bedrövelsen efter valnederlaget!
En redigerad version av detta inlägg sändes till Dagens Nyheters kulturredaktion den 11 november och har sedan dess inte synts till.
Andra bloggar om: Israel, Palestina, antisemitism
Etiketter: Politik och samhälle, Utrikes
posted by Tom Carlson at 17:06
6 Comments:
My Dear Watson!
Jag håller helt med dig om Alhambra.
Men varför gömma dina tankar på en blogsida - bör de inte 1. skickas express till DN:s kulturredaktion och 2. publiceras i FiB/K och/eller på dess hemsida.
Jag har inte följt debatten på FIB-Forum och kan inte utesluta en en del tokerier förekommit men Malms exempel tycker jag inte håller.
Wilhelmssons åsikt att judisk särorganisering - åtminstone i vårt land där judarna varit helt integrerade tills alldeles nyligen - är ett steg tillbaka tycker jag är värd att diskutera i alla fall.
Är det verkligen bästa sättet att bekämpa sionismen att än en gång dela upp oss efter konfessionella linjer?
Och måste allt på Ramis hemsida vara förgiftat bara för att han har en arabnationalistisk, antisemitisk hangup? Så som en betydande del av världen (dock färre än de som domineras av antipalestinska, antiarabiska hangups).
Malms inlägg är i grunden riktat mot yttrande- och debattfriheten. Typiskt att det kommer i DN-kultur som de senaste 20 åren haft som enda självständiga tanke i en i övrigt alltmer utarmad produkt att FiB-Kulturfront måste dö.
Varför inte på en gång anställa en brasa och bränna alla FiB/K man kommer över?
Stefan Lindgren
Debattforum är en sak, redaktionellt material en helt annan sak.
Att döma ut FiB på basis av vad som sägs i deras debattforum är lika begåvat som att kalla Aftonbladet för ditten eller datten beroende på vad som skrivs i deras chattar.
Erik Berg
Här är mitt refuserade svar till Andreas Malms personangrepp på mig i DN/kultur den 9 november 2006.
Hela denna historia började - inte förvånande - med att Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation sommaren 2004 skickade ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon varnade för Israel Shamir. Något som Arbetaren inte var sen att haka på. Varför, jo Shamir argumenterar för en demokratisk stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta likhetstecken mellan Shamir och mina egna åsikter.
Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 ”Demokrati eller folkmord” och på DN Kultur sommaren 2004 ”Isolera apartheidstaten Israel” tillsammans med Per Wästberg och Lennart Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Många artiklar jag skrivit är spridda på webbsidor runt om i världen, bland annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle.
Aldrig i något sammanhang har jag gett uttryck för någon rasistiskt uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i statskonstruktionen Israel, där endast judar är fullvärdiga medborgare. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiska församlingar, organisationer och enskilda judar utanför Israel uppvisar genom att stödja apartheidstaten Israel (”Den judiska staten”) och samtidigt plädera för demokratiska fri- och rättigheter i de länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter.
Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning, som innebär att de fördrivna palestinierna inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut, innebär en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut.
I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det fullt naturligt att dess förespråkare blir allt desperatare. Att vissa ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett klartänkt politiskt ställningstagande. Som nybliven pensionär behöver jag inte bekymra mig om min försörjning eller karriär och känner mig snarast hedrad över uppmärksamheten.
Här är en länk till en av de artiklar som Wilhelmsson åberopar:
”Demokrati eller folkmord?” Svenska Dagbladet 3 juni 2003
The Palestine Chronicle återfinns här.
De övriga är bara tillgängliga för Dagens Nyheters prenumeranter. Jag lägger in dem som separata kommentarer efter Wilhelmssons kommentar. Så kan var och en bilda sig sin egen uppfattning. En grundläggande princip i en öppen debatt.
Henrik Linde reder i ett inlägg på Folket i Bilds hemsida bl. a. ut vad Fib Forum är.
DN Debatt: 2004-04-17
Kända svenskar kräver: "Israel måste riva muren och häva ockupationen"
HANS ABRAHAMSSON M.FL
Ockupation är oförenlig med fred. Israels militära ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har pågått sedan 1967. Det står klart att Israel aldrig självmant kommer att lämna dessa områden. Israel kränker kontinuerligt mänskliga rättigheter och ignorerar en mängd FN-resolutioner. Därför måste nu internationell press sättas på Israel.
Apartheid är oförenlig med demokrati. I samband med Israels bildande 1948 fördrevs 780 000 palestinier från sina byar och städer. I strid med internationell lag för-vägras de rätten att återvända till sina hem i Israel, medan judar utanför Israel omedelbart får invandra och bli fullvärdiga medborgare.
I Israel lever i dag 20 procent av medborgarna, främst de palestinier som ej fördrevs 1948, under apartheidlika förhållanden. Israeliska id-kort visar om innehavaren är jude eller icke-jude. Icke-judar kan inte gifta sig med judar eller förvärva statsägd mark. De får inte heller, med några undantag, göra värnplikt, vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.
Ett stort antal arabiska byar i Israel saknar legal status som bosättningsorter och därmed tillgång till allmän service som energi, vatten med mera. Politiska partier som ifrågasätter att Israel skall vara en "judisk stat" får inte ställa upp i allmänna val. Israel är således inte en liberal demokrati.
Muren förbereder ny våg av etnisk rensning. Israel bygger i dag en separationsmur runt och genom palestinska områden långt in på Västbanken. Dessa åtskilda enklaver genomkorsas av motorvägar som betjänar de cirka 200 befästa judiska bosättningarna.
Palestinier på Västbanken hänvisas till andra vägar som spärras av hundratals militära checkpoints. Palestinskt liv i alla dess former stryps. Muren befäster apartheidsystemet i Israel/Palestina och omöjliggör bildandet av en livskraftig palestinsk stat. Därmed skapas förutsättningar för en ny massfördrivning av palestinier från de 10 procent som i dag återstår av det ursprungliga Palestinamandatet.
Eftersom Sveriges regering inte agerar, eller agerar mycket svagt - i FN, EU eller enskilt - ökar vår moraliska skyldighet som medborgare och folkrörelser att verka för att ockupationen upphör.
Därför kräver vi av Israel en villkorslös militär reträtt, rivning av muren och evakuering av de olagliga bosättningarna.
Hans Abrahamsson, docent, fredsforskare; Ronny Ambjörnsson, professor; Lars Ardelius, författare; Henry Ascher, läkare; Lasse Berg, författare; Stewe Claeson, författare, rektor; Bim Clinell, journalist; Clarence Crafoord, psykoanalytiker, författare; Sara Danius, fil doktor; Åke Edwardson, författare; Anders Ehnmark, författare, kulturskribent; Per Olov Enquist, författare; Ulf Eriksson, författare; Kjell Espmark, författare; akademiledamot; Dror Feiler, musiker, tonsättare; Janne FlygheD, professor; Torbjörn Flygt, författare; Tomas Forser, professor; Mattias Gardell, forskare; Etienne Glaser, regissör, skådespelare; Beate Grimsrud, författare; Bengt Göransson, före detta utbildningsminister; Lennart Hagerfors, författare; Maja Hagerman, journalist; Jan Hjärpe, professor; Birgitta Holm, professor; Björn Håkanson, författare; Dan Israel, förläggare; Bengt Emil Johnson, författare; Sigrid Kahle, författare; Walter Korpi, professor; Nils-Erik Landell, författare, före detta överläkare; Ola Larsmo, författare, kritiker DN; Sven-Eric Liedman, professor; Sven Lindqvist, författare; Henning Mankell, författare; Annika Melin, frilansjournalist; Anja Notini, konstnär; Leif Nylén, konstkritiker, författare; Göran Palm, författare; Kristian Petri, författare, filmskapare; Niklas Rådström, författare; Birgitta Stenberg, författare; Jan Stolpe, fil doktor, översättare; Olle Svenning, journalist AB; Lasse Söderberg, författare; Torbjörn Tännsjö, professor; Stefan de Vylder, ekonom; Per Wästberg, författare, akademiledamot; Margareta Zetterström, författare, kulturskribent
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=730&a=4434&action=showArticle&articleNo=1&tocPageNo
DN Kultur: 2004-07-01
"Isolera apartheidstaten Israel!"
LENNART GROSIN LASSE WILHELMSON PER WÄSTBERG
Den 17 april publicerades på DN Debatt ett upprop "Israel måste riva muren och häva ockupationen", undertecknat av över 200 personer, bland dem ledande författare, kulturjournalister och forskare.
I uppropet visas konkret att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati samt att muren leder till en ny massfördrivning av palestinier från de 10 procent som återstår av det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga områden som inte redan är införlivade i Israel, annekterade eller exproprierade utan "bara" ockuperade.
Artikeln har hittills inte bemötts, sannolikt därför att det faktamässigt står på solid grund. Sedan dess har Israel skärpt sin politik, genom morden på palestinska ledare, omfattande husrivningar i Rafah på Gazaremsan och den grymma, förödmjukande behandlingen av alla palestinier. Som utrikesminister Freivalds sade 11/2-04 pågår här "den allvarligaste regionala konflikten i världen".
I Israel är de politiska ambitionerna öppna: "De judiska samhällena i Judéen, Samarien (Västbanken vår amn.) och Gaza är förverkligandet av sionismens värden. Bosättning på marken är ett tydligt uttryck för det judiska folkets oantastliga rätt till Israels land och konstituerar en viktig ägodel i försvaret av staten Israels vitala intressen. Likud kommer fortsatt att stärka och utveckla dessa samhällen och kommer att förhindra att de utrotas. - - - Israels regering avvisar blankt etablerandet av en palestinsk arabisk stat väster om Jordanfloden - Jordanfloden kommer att förbli staten Israels permanenta östliga gräns." (Likuds valplattform i valet i januari -03)
Israel saknar fastslagna gränser och för många judar i Israel finns ingen avgörande skillnad mellan judiska bosättningar före 1948 då staten Israel utropades och efter kriget 1967 då hela Palestina ockuperades.
För att göra sig oberoende av den palestinska arbetskraft som man vill jaga på flykten har Israel de senaste tio åren importerat både lågavlönade gästarbetare från främst Sydöstasien och människor med avlägsen eller oklar judisk anknytning från bland annat före detta Sovjetunionen och före detta Jugoslavien. Bosättningarna befolkas främst av dessa och av fanatiska amerikanska judar, då det trots omfattande bidrag är svårt att få israeliska judar att bli bosättare. Samtidigt växer en ny "diaspora" fram, bestående av intellektuella judar födda i Israel. De emigrerar till Europa och USA, då de inte står ut med att leva i det moraliska och politiska sönderfallet i Israel. Militär hoppar av i vånda. En av dem, Arik Diamond, säger att "sanningen är att vi i dag kan skjuta araber hur som helst utan att bli straffade".
Denna utveckling är ett grundläggande problem för den judiska koloniseringen av Palestina. Andelen människor med svag eller ingen judisk anknytning minskar inom 1967 års gränser, där redan de 23 procent palestinierna har högre nativitet än judarna. En ny våg av etnisk rensning, denna gång av Västbanken och Gaza, krävs därför om sionismens och Sharons mål om en judisk stat fram till Jordanfloden skall uppfyllas. Detta mål kan förverkligas enbart med förtryck, ockupation och markstöld.
Israel och dess lobby i västvärlden går nu till våldsam offensiv för att legitimera en uppenbart planerad etnisk rensning. Dels genom att anknyta till den USA-anförda kampen mot terrorismen, där varje palestinskt försvar, även folkrättsligt legitimt, benämns terrorism. Dels genom att definiera Israelkritik som uttryck för antisemitism - något som klassar många av världens judar som antisemiter. Israels ambassadör Zvi Mazel agerade i den andan i sin av Sharon godkända attack på konstinstallationen "Snövit". En desperat handling som är svår att förstå om man inte beaktar det prekära läge den judiska staten befinner sig i.
Sionismens paroll "ett land utan folk till ett folk utan land" kunde vinna anklang i skuggan av Förintelsen, men har nu återigen blivit beroende av antisemitism, verklig eller påhittad. Antisemiter och sionister är överens om att judarna är en särskild ras som behöver ett eget hemland (getto).
En ledande historiker i Israel, Benny Morris, har tagit fram dokument om hur Ben-Gurion och andra sionistledare i april 1948 gav order om att de palestinska byarna skulle förstöras och byborna fördrivas - med hjälp av massakrer, våldtäkter och avrättningar där palestinier ställdes mot en mur och sköts. Morris medger att utan en brutal etnisk rensning skulle en judisk stat inte varit möjlig. Därför anser han det berättigat att oskyldiga mördades. Morris visar att som judarna betedde sig 1948 beter de sig idag. (Se New York Review of Books 26/2 -04)
Vi som tog initiativet till uppropet har judisk släktbakgrund. Vi är medvetna om hur kritik både kan gynna antisemitism och hejda den. Varken Israel eller antisemiter har rätt att definiera en kulturell och historisk judisk identitet, föränderlig och omöjlig att fånga i en formel. Men judar utanför Israel förknippas outtalat med Israels politik, fast den mycket väl kan tolkas som oförenlig med judendomens värderingar. De hålls som gisslan av en judisk stat som begår krigsförbrytelser, bryter mot internationell rätt och förintar ett annat lands infrastruktur.
Vi vill särskilt vända oss till den majoritet av judar utanför Israel, även i Sverige, som önskar leva i stater med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk eller religiös anknytning. Varför stödja en apartheidstat där hundratusentals palestinier görs hemlösa och rättslösa och där medborgarna rangordnas efter etniska och religiösa kriterier? Ert stöd är måhända psykologiskt förståeligt som uttryck för en identitet kopplad till Israel, antisemitismen och Förintelsen, men det bidrar till en hotande katastrof för båda folken.
Först då Israels militära kontroll av 3,5 miljoner palestinier - undernärda, ofta utan vatten och medicin - ersatts med internationellt erkända gränser och västerländsk demokrati - Sydafrika är mönstret - kan en fredlig utveckling inledas utan desperata självmordsbombare. Hur en sådan fred skall se ut bör överlåtas till dem, inräknat de palestinska flyktingarna, som lever i det ursprungliga Palestinamandatet.
Den svenska regeringen torde ha funnit att åratals medlingsförsök och politiska påtryckningar varit fruktlösa. Priset för fortsatt passivitet är dock högt. Vi utgår från att den sorg och besvikelse vi känner inför Israels brott mot de mänskliga rättigheterna och dess förakt för alla fredsförslag delas av regeringen. Vi uppmanar regeringen att i samverkan med EU arbeta för närvaron av en internationell fredsstyrka samt överväga ett bestämdare avståndstagande som inbegriper sanktioner.
LENNART GROSIN
docent i pedagogik, Stockholms universitet
LASSE WILHELMSON
lärare och journalist
PER WÄSTBERG
författare och ledamot i Svenska Akademien
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=730&a=4434&action=showArticle&articleNo=1&tocPageNo
Skicka en kommentar
<< Home