Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt, den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!)
Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.
Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.
Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.
Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.
Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.
Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.
Kommentarer