Fortsätt till huvudinnehåll

Beslut är fattat

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt, den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!)

Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.

Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.

Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.




Kommentarer

Erik Wijk sa…
Stor igenkänning från de tre år jag hade mamma i denna sväng för nu snart tio år sedan. Plågad personal, en uppgivenhet som ofta oförklarligt satt i väggarna. Den dysfuntionella byråkratin. Vissa undantag som gjorde livet lite lättare men som också snart blev uppgivna och ofta flydde fältet. Ändå fanns det något enstaka ställe där något mänskligare anda tycktes råda (där var också chefen en sällsynt ödmjuk och sympatisk typ, ingen chefstyp alls - kan det bli så avgörande? - jag vet inte) men det stället valde min 70-åriga mamma bort pga alla döende 90-åringar. Till slut fick vi plats på det så välansedda men svindyra Stockholms sjukhem (men mamma fick en av de få kommunpröjsade platserna, 8 egna kvadratmeter). Där dog hon inom en vecka, hittad på golvet utan att de ens kunde fastställa dödsdatum (alltför otät tillsyn) och utan att de kontaktat anhöriga (mig) trots att de i journalen för de sista dygnen flera ggr antecknat kraftig ångest. Hoppas ni har bättre tur, Tom!
Tom Carlson sa…
Vår mor har nu fått plats på ett permanent boende i södra Stockholm. Personalen verkar motiverad och inriktad på att göra ett bra jobb. Och lite högre personaltäthet. Jag tror det är ett bra ställe. Mer osäker är jag om det kommer att dämpa hennes oro och längtan hem till den egna lägenheten. Ålderdomen är inte alltid så rolig.
Erik Wijk sa…
Ålderdomen är en tid av relativ smärta och lidande i syfte att göra döden mer välkommen.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...