Fortsätt till huvudinnehåll

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...