Fortsätt till huvudinnehåll

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...