Fortsätt till huvudinnehåll

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...