Fortsätt till huvudinnehåll

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...