Fortsätt till huvudinnehåll

Svenska akademin och makten

Det finns mycket att säga om de gärningar den i Dagens Nyheter utpekade Kulturprofilen, med ”nära koppling till Svenska Akademin”, gjort sig skyldig till. Många som vänt bort blickarna och tigit i decennier  (!) rusar nu i panik mot utgången. Kulturellt och politiskt är den mannen död. Kanske kommer någon eller några av de som råkat ut för honom att polisanmäla. Den nödvändiga diskussionen om mäns beteende mot kvinnor som #metoo initierat får nytt bränsle.

Men det är när jag läser om lärarna och eleverna på Biskops Arnö som nackhåret reser sig. För vad hände när några tog mod till sig och larmade om ”Kulturprofilens” beteende? När mannen efter ett framträdande på ”Klubben” för ett par år sedan skrev och bad om mejladresserna till några av de kvinnliga eleverna svarade, enligt Dagens Nyheter, fyra av lärarna:
Vi fick höra att ett flertal av våra kvinnliga elever upplevde verbala och fysiska kränkningar av sexuell natur från dig, vilket för oss är oacceptabelt. För oss känns det i nuläget omöjligt att fortsätta samarbeta med Klubben, trots den fina kvällen.
Det de kvinnliga eleverna beskrivit var tämligen grova sexuella kränkningar i närvaro av många vittnen. Mannen förnekade givetvis allt och förklarade att ”vi” inte längre ville ha något med skolan att göra.
Skolans agerande ledde till att andra kulturpersonligheter hörde av sig och försvarade Kulturprofilen, säger författaren och läraren Ida Linde:
– Det var de vanliga sätten att ursäkta sexuella trakasserier, genom att förminska en människas erfarenhet och hävda att den var något annat.
I ett mejl som DN-artikelns författare tagit del av
skriver en poet till Biskops-Arnös rektor att hon ”skäms” över lärarnas markering mot Kulturprofilen. Hon betonar att Svenska Akademien bidrar ekonomiskt till olika projekt som är knutna till deras författarskola. Hon föreslår en ”ursäkt” till Kulturprofilen och ”reprimand” till lärarna ”för fullständigt oacceptabelt beteende”.
Statens kulturråd må ursäkta, men vi talar här om den svenska litteraturens och vitterhetens absoluta maktcentrum, under beskydd av Hans Majestät Konungen, som delar ut motsvarande ett Augustpris i veckan i stipendier och bidrag. Alla – Alla! – utom ett fåtal ekonomiskt oberoende inom kulturlivet strävar efter dess gunst och vet vad det betyder för den framtida karriären att falla i onåd. Det har mannen utnyttjat och han har haft Akademiens öra.

Svenska Akademin är makt, lika hemlig som ett ordenssällskap (undantagandes att vi vet vilka medlemmarna är). Insynen i dess verksamhet och ekonomi är lika med noll. Och vad som händer med makt utom kontroll vet vi alltför väl, det är sånt Akademins ledamöter skriver böcker om. Alltför länge har vi låtit oss bländas av jublet och glansen under kristallkronorna. Under frackarna och de frasande sidenklänningarna stinker det. Om HM Konungen vill passa på att snygga till sitt i sammanhanget något tilltufsade anseende skulle han ta tillfället i akt och upplösa sällskapet. Varför inte lagom till dess högtidliga sammankomst den 20 december?

Kommentarer

Bra Tom. Visst stinker det!
Barbro@alfaomegaint.se sa…
Precis min åsikt. Lägg ner!
Bra! Det stinker ordentligt. Något radikalt borde komma av detta.
Slutna sällskap och institutioner ska krävas öppna dörren eller helt och hållet lösas upp.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...