Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Kommentarer

Swemanor sa…
Kreativitet är en skapande process som kanske sker under maniska perioder medan depressionen gör att människan förblir i sina mörka sidor av personligheten. Eller som C G Jung menar: Vi har alla våra Skuggor/Skugga i vårt personligt omedvetna och dessa måste upp i ljuset för att de ska sluta ta herraväldet över Personen/Egot. Vårt Ego har endast en liten del medveten och mycket stor del är omedveten, liksom även en kollektiv omedvetenhet finns. Vårt medvetna Jag kan inte ta in allt från det omedvetna på en gång, det kommer när vi klarar av att ta in det och kan härbärgera detta, liksom en container. Klarar inte vi av detta blir vi psykotiska eller på andra sätt härbärgerade av vårt omedvetna.Det är komplexen där som styr oss istället för att vi styr över komplexen.
När vi människor blir mer och mer medvetna kommer även psykiska sjukdomar upp till ytan. Det var tabu förr att vara psykiskt sjuk. Man stängde in sjuka människor på mentalsjukhus!
Tom Carlson sa…
Eller så får vi söka tröst i Johan Cullbergs ord:
"... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra."
Tack för din kommentar
Unknown sa…
Hallå Tom!
Jag vet inte om du läst den amerikanska vetenskapsjournalisten R. Whitakers bok Pillerparadoxen, med underrubriken: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara bli bättre och bättre?
Whitaker går bland annat igenom utfallen för olika psykiska sjukdomar före och efter att nya läkemedel började användas i stor skala för att bota dem. Genombrottet kom med klorpromazin, som introducerades i mitten på 50-talet som antipsykotisk medicin (i Sverige som Hibernal). Klorpromazin dämpade visserligen symtomen på kort sikt, men i det långa loppet försämrades prognosen för schizofreni. Tidigare läkte sjukdomen ut, utan återfall, i förvånansvärt stor utsträckning, enligt de utvärderingar som Whitaker hänvisar till.
Än mer uppseendeväckande är turerna kring bipolär sjukdom, som förr kallades manodepressivitet. Det var tidigare en ovanlig diagnos i USA och de flesta fick bara några enstaka skov. Sedan sjukdomen började behandlas med Litium, och från 1990-talet med antidepressiva medel, är det mångdubbelt fler som lider av denna diagnos. Förekomsten (i USA) har ökat från en av 5000 till 20000 invånare, till idag 1 av 20 till 50!
Intressant, eller hur?
Pelle Olsson
Tom Carlson sa…
Hej Pelle, jo jag har läst Whitakers bok (jag hänvisar till den i mitt inlägg om SSRi-preparat). Men så vitt jag förstår är han inte ensam om att ha uppmärksammat ökningen och dess samband med mediciniering (i första hand mot depression om jag förstår honom rätt). Men intressant är ju också sambanden mellan intag av cannabis, kokain och centralstimultantia och bipolär sjukdom. Med tanke på att detta att ha perioder av nedstämdhet kombinerad med hög aktivitet är något många av oss kan känna igen sig i undrar man om felaktig ordination av psykofarmaka eller intag av illegala droger kommer att förstärka drag vi bär på, eller rent av sätta viktiga kontrollmekanismer ur spel.
Själv är jag glad över att det finns hyfsad medicinering mot ångest. Att ligga vaken varje natt och oroa sig över stort och smått tär oerhört på kroppen och själen.
Som konstnär, verksam sedan 70talet, ifrågasätter jag att det skulle vara så väldigt kreativt att ha ångest o s v. Har istället sett kollegor som gått under i alkoholmissbruk mm, istället för att få något gjort av sin konstnärliga begåvning. Ett stort mått av vardaglig tråkig rutin behövs för att få något ut av de kreativa infallen.
Jag tänker dock läsa Whitakers bok. Tycker Ingrid Carlbergs "Pillret" var mycket bra (tips). Som ung på 60-70talet minns jag hur allenarådande "anti-psykiatrin" var. Betecknande nog har denna anti-rörelse förts till sin ytterlighet av scientologerna. För mig hade det varit bättre att tidigare i livet fått någon sorts hjälp. (Så småningom fick jag god hjälp av samtalsterapi.) Brukar tänka - visst är det jättelika läkemedelsbolag som tagit fram ångestdämpande medicin. Men jag kanske får använda den ändå, liksom levaxinet som jag också tar.
Tom Carlson sa…
Jag tror ingen förnekar att medicin kan vara till hjälp vid psykiska besvär och d:o sjukdom. Helst då i kombination med samtal för att utröna och kanske komma tillrätta med ev. underliggande problem. Jag har själv skrivit om SSRI-preparaten. Det är den slentrianmässiga och urskillningslösa medicinering till var och varannan som bl.a. Whitaker vänder sig emot. Jo Carlbergs bok var bra.

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .