Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Kommentarer

Swemanor sa…
Kreativitet är en skapande process som kanske sker under maniska perioder medan depressionen gör att människan förblir i sina mörka sidor av personligheten. Eller som C G Jung menar: Vi har alla våra Skuggor/Skugga i vårt personligt omedvetna och dessa måste upp i ljuset för att de ska sluta ta herraväldet över Personen/Egot. Vårt Ego har endast en liten del medveten och mycket stor del är omedveten, liksom även en kollektiv omedvetenhet finns. Vårt medvetna Jag kan inte ta in allt från det omedvetna på en gång, det kommer när vi klarar av att ta in det och kan härbärgera detta, liksom en container. Klarar inte vi av detta blir vi psykotiska eller på andra sätt härbärgerade av vårt omedvetna.Det är komplexen där som styr oss istället för att vi styr över komplexen.
När vi människor blir mer och mer medvetna kommer även psykiska sjukdomar upp till ytan. Det var tabu förr att vara psykiskt sjuk. Man stängde in sjuka människor på mentalsjukhus!
Tom Carlson sa…
Eller så får vi söka tröst i Johan Cullbergs ord:
"... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra."
Tack för din kommentar
Unknown sa…
Hallå Tom!
Jag vet inte om du läst den amerikanska vetenskapsjournalisten R. Whitakers bok Pillerparadoxen, med underrubriken: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara bli bättre och bättre?
Whitaker går bland annat igenom utfallen för olika psykiska sjukdomar före och efter att nya läkemedel började användas i stor skala för att bota dem. Genombrottet kom med klorpromazin, som introducerades i mitten på 50-talet som antipsykotisk medicin (i Sverige som Hibernal). Klorpromazin dämpade visserligen symtomen på kort sikt, men i det långa loppet försämrades prognosen för schizofreni. Tidigare läkte sjukdomen ut, utan återfall, i förvånansvärt stor utsträckning, enligt de utvärderingar som Whitaker hänvisar till.
Än mer uppseendeväckande är turerna kring bipolär sjukdom, som förr kallades manodepressivitet. Det var tidigare en ovanlig diagnos i USA och de flesta fick bara några enstaka skov. Sedan sjukdomen började behandlas med Litium, och från 1990-talet med antidepressiva medel, är det mångdubbelt fler som lider av denna diagnos. Förekomsten (i USA) har ökat från en av 5000 till 20000 invånare, till idag 1 av 20 till 50!
Intressant, eller hur?
Pelle Olsson
Tom Carlson sa…
Hej Pelle, jo jag har läst Whitakers bok (jag hänvisar till den i mitt inlägg om SSRi-preparat). Men så vitt jag förstår är han inte ensam om att ha uppmärksammat ökningen och dess samband med mediciniering (i första hand mot depression om jag förstår honom rätt). Men intressant är ju också sambanden mellan intag av cannabis, kokain och centralstimultantia och bipolär sjukdom. Med tanke på att detta att ha perioder av nedstämdhet kombinerad med hög aktivitet är något många av oss kan känna igen sig i undrar man om felaktig ordination av psykofarmaka eller intag av illegala droger kommer att förstärka drag vi bär på, eller rent av sätta viktiga kontrollmekanismer ur spel.
Själv är jag glad över att det finns hyfsad medicinering mot ångest. Att ligga vaken varje natt och oroa sig över stort och smått tär oerhört på kroppen och själen.
Som konstnär, verksam sedan 70talet, ifrågasätter jag att det skulle vara så väldigt kreativt att ha ångest o s v. Har istället sett kollegor som gått under i alkoholmissbruk mm, istället för att få något gjort av sin konstnärliga begåvning. Ett stort mått av vardaglig tråkig rutin behövs för att få något ut av de kreativa infallen.
Jag tänker dock läsa Whitakers bok. Tycker Ingrid Carlbergs "Pillret" var mycket bra (tips). Som ung på 60-70talet minns jag hur allenarådande "anti-psykiatrin" var. Betecknande nog har denna anti-rörelse förts till sin ytterlighet av scientologerna. För mig hade det varit bättre att tidigare i livet fått någon sorts hjälp. (Så småningom fick jag god hjälp av samtalsterapi.) Brukar tänka - visst är det jättelika läkemedelsbolag som tagit fram ångestdämpande medicin. Men jag kanske får använda den ändå, liksom levaxinet som jag också tar.
Tom Carlson sa…
Jag tror ingen förnekar att medicin kan vara till hjälp vid psykiska besvär och d:o sjukdom. Helst då i kombination med samtal för att utröna och kanske komma tillrätta med ev. underliggande problem. Jag har själv skrivit om SSRI-preparaten. Det är den slentrianmässiga och urskillningslösa medicinering till var och varannan som bl.a. Whitaker vänder sig emot. Jo Carlbergs bok var bra.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...