Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Kommentarer

Swemanor sa…
Kreativitet är en skapande process som kanske sker under maniska perioder medan depressionen gör att människan förblir i sina mörka sidor av personligheten. Eller som C G Jung menar: Vi har alla våra Skuggor/Skugga i vårt personligt omedvetna och dessa måste upp i ljuset för att de ska sluta ta herraväldet över Personen/Egot. Vårt Ego har endast en liten del medveten och mycket stor del är omedveten, liksom även en kollektiv omedvetenhet finns. Vårt medvetna Jag kan inte ta in allt från det omedvetna på en gång, det kommer när vi klarar av att ta in det och kan härbärgera detta, liksom en container. Klarar inte vi av detta blir vi psykotiska eller på andra sätt härbärgerade av vårt omedvetna.Det är komplexen där som styr oss istället för att vi styr över komplexen.
När vi människor blir mer och mer medvetna kommer även psykiska sjukdomar upp till ytan. Det var tabu förr att vara psykiskt sjuk. Man stängde in sjuka människor på mentalsjukhus!
Tom Carlson sa…
Eller så får vi söka tröst i Johan Cullbergs ord:
"... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra."
Tack för din kommentar
Unknown sa…
Hallå Tom!
Jag vet inte om du läst den amerikanska vetenskapsjournalisten R. Whitakers bok Pillerparadoxen, med underrubriken: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara bli bättre och bättre?
Whitaker går bland annat igenom utfallen för olika psykiska sjukdomar före och efter att nya läkemedel började användas i stor skala för att bota dem. Genombrottet kom med klorpromazin, som introducerades i mitten på 50-talet som antipsykotisk medicin (i Sverige som Hibernal). Klorpromazin dämpade visserligen symtomen på kort sikt, men i det långa loppet försämrades prognosen för schizofreni. Tidigare läkte sjukdomen ut, utan återfall, i förvånansvärt stor utsträckning, enligt de utvärderingar som Whitaker hänvisar till.
Än mer uppseendeväckande är turerna kring bipolär sjukdom, som förr kallades manodepressivitet. Det var tidigare en ovanlig diagnos i USA och de flesta fick bara några enstaka skov. Sedan sjukdomen började behandlas med Litium, och från 1990-talet med antidepressiva medel, är det mångdubbelt fler som lider av denna diagnos. Förekomsten (i USA) har ökat från en av 5000 till 20000 invånare, till idag 1 av 20 till 50!
Intressant, eller hur?
Pelle Olsson
Tom Carlson sa…
Hej Pelle, jo jag har läst Whitakers bok (jag hänvisar till den i mitt inlägg om SSRi-preparat). Men så vitt jag förstår är han inte ensam om att ha uppmärksammat ökningen och dess samband med mediciniering (i första hand mot depression om jag förstår honom rätt). Men intressant är ju också sambanden mellan intag av cannabis, kokain och centralstimultantia och bipolär sjukdom. Med tanke på att detta att ha perioder av nedstämdhet kombinerad med hög aktivitet är något många av oss kan känna igen sig i undrar man om felaktig ordination av psykofarmaka eller intag av illegala droger kommer att förstärka drag vi bär på, eller rent av sätta viktiga kontrollmekanismer ur spel.
Själv är jag glad över att det finns hyfsad medicinering mot ångest. Att ligga vaken varje natt och oroa sig över stort och smått tär oerhört på kroppen och själen.
Som konstnär, verksam sedan 70talet, ifrågasätter jag att det skulle vara så väldigt kreativt att ha ångest o s v. Har istället sett kollegor som gått under i alkoholmissbruk mm, istället för att få något gjort av sin konstnärliga begåvning. Ett stort mått av vardaglig tråkig rutin behövs för att få något ut av de kreativa infallen.
Jag tänker dock läsa Whitakers bok. Tycker Ingrid Carlbergs "Pillret" var mycket bra (tips). Som ung på 60-70talet minns jag hur allenarådande "anti-psykiatrin" var. Betecknande nog har denna anti-rörelse förts till sin ytterlighet av scientologerna. För mig hade det varit bättre att tidigare i livet fått någon sorts hjälp. (Så småningom fick jag god hjälp av samtalsterapi.) Brukar tänka - visst är det jättelika läkemedelsbolag som tagit fram ångestdämpande medicin. Men jag kanske får använda den ändå, liksom levaxinet som jag också tar.
Tom Carlson sa…
Jag tror ingen förnekar att medicin kan vara till hjälp vid psykiska besvär och d:o sjukdom. Helst då i kombination med samtal för att utröna och kanske komma tillrätta med ev. underliggande problem. Jag har själv skrivit om SSRI-preparaten. Det är den slentrianmässiga och urskillningslösa medicinering till var och varannan som bl.a. Whitaker vänder sig emot. Jo Carlbergs bok var bra.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...