Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Kommentarer

Swemanor sa…
Kreativitet är en skapande process som kanske sker under maniska perioder medan depressionen gör att människan förblir i sina mörka sidor av personligheten. Eller som C G Jung menar: Vi har alla våra Skuggor/Skugga i vårt personligt omedvetna och dessa måste upp i ljuset för att de ska sluta ta herraväldet över Personen/Egot. Vårt Ego har endast en liten del medveten och mycket stor del är omedveten, liksom även en kollektiv omedvetenhet finns. Vårt medvetna Jag kan inte ta in allt från det omedvetna på en gång, det kommer när vi klarar av att ta in det och kan härbärgera detta, liksom en container. Klarar inte vi av detta blir vi psykotiska eller på andra sätt härbärgerade av vårt omedvetna.Det är komplexen där som styr oss istället för att vi styr över komplexen.
När vi människor blir mer och mer medvetna kommer även psykiska sjukdomar upp till ytan. Det var tabu förr att vara psykiskt sjuk. Man stängde in sjuka människor på mentalsjukhus!
Tom Carlson sa…
Eller så får vi söka tröst i Johan Cullbergs ord:
"... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra."
Tack för din kommentar
Unknown sa…
Hallå Tom!
Jag vet inte om du läst den amerikanska vetenskapsjournalisten R. Whitakers bok Pillerparadoxen, med underrubriken: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara bli bättre och bättre?
Whitaker går bland annat igenom utfallen för olika psykiska sjukdomar före och efter att nya läkemedel började användas i stor skala för att bota dem. Genombrottet kom med klorpromazin, som introducerades i mitten på 50-talet som antipsykotisk medicin (i Sverige som Hibernal). Klorpromazin dämpade visserligen symtomen på kort sikt, men i det långa loppet försämrades prognosen för schizofreni. Tidigare läkte sjukdomen ut, utan återfall, i förvånansvärt stor utsträckning, enligt de utvärderingar som Whitaker hänvisar till.
Än mer uppseendeväckande är turerna kring bipolär sjukdom, som förr kallades manodepressivitet. Det var tidigare en ovanlig diagnos i USA och de flesta fick bara några enstaka skov. Sedan sjukdomen började behandlas med Litium, och från 1990-talet med antidepressiva medel, är det mångdubbelt fler som lider av denna diagnos. Förekomsten (i USA) har ökat från en av 5000 till 20000 invånare, till idag 1 av 20 till 50!
Intressant, eller hur?
Pelle Olsson
Tom Carlson sa…
Hej Pelle, jo jag har läst Whitakers bok (jag hänvisar till den i mitt inlägg om SSRi-preparat). Men så vitt jag förstår är han inte ensam om att ha uppmärksammat ökningen och dess samband med mediciniering (i första hand mot depression om jag förstår honom rätt). Men intressant är ju också sambanden mellan intag av cannabis, kokain och centralstimultantia och bipolär sjukdom. Med tanke på att detta att ha perioder av nedstämdhet kombinerad med hög aktivitet är något många av oss kan känna igen sig i undrar man om felaktig ordination av psykofarmaka eller intag av illegala droger kommer att förstärka drag vi bär på, eller rent av sätta viktiga kontrollmekanismer ur spel.
Själv är jag glad över att det finns hyfsad medicinering mot ångest. Att ligga vaken varje natt och oroa sig över stort och smått tär oerhört på kroppen och själen.
Som konstnär, verksam sedan 70talet, ifrågasätter jag att det skulle vara så väldigt kreativt att ha ångest o s v. Har istället sett kollegor som gått under i alkoholmissbruk mm, istället för att få något gjort av sin konstnärliga begåvning. Ett stort mått av vardaglig tråkig rutin behövs för att få något ut av de kreativa infallen.
Jag tänker dock läsa Whitakers bok. Tycker Ingrid Carlbergs "Pillret" var mycket bra (tips). Som ung på 60-70talet minns jag hur allenarådande "anti-psykiatrin" var. Betecknande nog har denna anti-rörelse förts till sin ytterlighet av scientologerna. För mig hade det varit bättre att tidigare i livet fått någon sorts hjälp. (Så småningom fick jag god hjälp av samtalsterapi.) Brukar tänka - visst är det jättelika läkemedelsbolag som tagit fram ångestdämpande medicin. Men jag kanske får använda den ändå, liksom levaxinet som jag också tar.
Tom Carlson sa…
Jag tror ingen förnekar att medicin kan vara till hjälp vid psykiska besvär och d:o sjukdom. Helst då i kombination med samtal för att utröna och kanske komma tillrätta med ev. underliggande problem. Jag har själv skrivit om SSRI-preparaten. Det är den slentrianmässiga och urskillningslösa medicinering till var och varannan som bl.a. Whitaker vänder sig emot. Jo Carlbergs bok var bra.

Läs mer

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)