Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Kommentarer

Swemanor sa…
Kreativitet är en skapande process som kanske sker under maniska perioder medan depressionen gör att människan förblir i sina mörka sidor av personligheten. Eller som C G Jung menar: Vi har alla våra Skuggor/Skugga i vårt personligt omedvetna och dessa måste upp i ljuset för att de ska sluta ta herraväldet över Personen/Egot. Vårt Ego har endast en liten del medveten och mycket stor del är omedveten, liksom även en kollektiv omedvetenhet finns. Vårt medvetna Jag kan inte ta in allt från det omedvetna på en gång, det kommer när vi klarar av att ta in det och kan härbärgera detta, liksom en container. Klarar inte vi av detta blir vi psykotiska eller på andra sätt härbärgerade av vårt omedvetna.Det är komplexen där som styr oss istället för att vi styr över komplexen.
När vi människor blir mer och mer medvetna kommer även psykiska sjukdomar upp till ytan. Det var tabu förr att vara psykiskt sjuk. Man stängde in sjuka människor på mentalsjukhus!
Tom Carlson sa…
Eller så får vi söka tröst i Johan Cullbergs ord:
"... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra."
Tack för din kommentar
Unknown sa…
Hallå Tom!
Jag vet inte om du läst den amerikanska vetenskapsjournalisten R. Whitakers bok Pillerparadoxen, med underrubriken: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara bli bättre och bättre?
Whitaker går bland annat igenom utfallen för olika psykiska sjukdomar före och efter att nya läkemedel började användas i stor skala för att bota dem. Genombrottet kom med klorpromazin, som introducerades i mitten på 50-talet som antipsykotisk medicin (i Sverige som Hibernal). Klorpromazin dämpade visserligen symtomen på kort sikt, men i det långa loppet försämrades prognosen för schizofreni. Tidigare läkte sjukdomen ut, utan återfall, i förvånansvärt stor utsträckning, enligt de utvärderingar som Whitaker hänvisar till.
Än mer uppseendeväckande är turerna kring bipolär sjukdom, som förr kallades manodepressivitet. Det var tidigare en ovanlig diagnos i USA och de flesta fick bara några enstaka skov. Sedan sjukdomen började behandlas med Litium, och från 1990-talet med antidepressiva medel, är det mångdubbelt fler som lider av denna diagnos. Förekomsten (i USA) har ökat från en av 5000 till 20000 invånare, till idag 1 av 20 till 50!
Intressant, eller hur?
Pelle Olsson
Tom Carlson sa…
Hej Pelle, jo jag har läst Whitakers bok (jag hänvisar till den i mitt inlägg om SSRi-preparat). Men så vitt jag förstår är han inte ensam om att ha uppmärksammat ökningen och dess samband med mediciniering (i första hand mot depression om jag förstår honom rätt). Men intressant är ju också sambanden mellan intag av cannabis, kokain och centralstimultantia och bipolär sjukdom. Med tanke på att detta att ha perioder av nedstämdhet kombinerad med hög aktivitet är något många av oss kan känna igen sig i undrar man om felaktig ordination av psykofarmaka eller intag av illegala droger kommer att förstärka drag vi bär på, eller rent av sätta viktiga kontrollmekanismer ur spel.
Själv är jag glad över att det finns hyfsad medicinering mot ångest. Att ligga vaken varje natt och oroa sig över stort och smått tär oerhört på kroppen och själen.
Som konstnär, verksam sedan 70talet, ifrågasätter jag att det skulle vara så väldigt kreativt att ha ångest o s v. Har istället sett kollegor som gått under i alkoholmissbruk mm, istället för att få något gjort av sin konstnärliga begåvning. Ett stort mått av vardaglig tråkig rutin behövs för att få något ut av de kreativa infallen.
Jag tänker dock läsa Whitakers bok. Tycker Ingrid Carlbergs "Pillret" var mycket bra (tips). Som ung på 60-70talet minns jag hur allenarådande "anti-psykiatrin" var. Betecknande nog har denna anti-rörelse förts till sin ytterlighet av scientologerna. För mig hade det varit bättre att tidigare i livet fått någon sorts hjälp. (Så småningom fick jag god hjälp av samtalsterapi.) Brukar tänka - visst är det jättelika läkemedelsbolag som tagit fram ångestdämpande medicin. Men jag kanske får använda den ändå, liksom levaxinet som jag också tar.
Tom Carlson sa…
Jag tror ingen förnekar att medicin kan vara till hjälp vid psykiska besvär och d:o sjukdom. Helst då i kombination med samtal för att utröna och kanske komma tillrätta med ev. underliggande problem. Jag har själv skrivit om SSRI-preparaten. Det är den slentrianmässiga och urskillningslösa medicinering till var och varannan som bl.a. Whitaker vänder sig emot. Jo Carlbergs bok var bra.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...