Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront.
Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna.
Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och så jag, till en början vikarierande redaktör. Inne i buren redigerade vi texter, räknade på bildstorlekar, läste förstakorrektur, ombrutet korrektur och granskade blåaktiga provtryck som gnisslade mellan fingrarna. På kvällarna gick vi Förlagsklubbens grundkurs för redaktörer under ledning av Pär Frank och lärde oss elementa inom upphovsrätt, kalkylering, marknadsföring och redigering.
Ordfront var ett kollektiv från Småland vars främsta merit hittills varit Historieboken, en tecknad skildring av världshistorien i Karl Marx och Leo Hubermans anda, som blivit en försäljningssuccé. Ordfront tryckte böcker och tidskrifter åt delar av vänsterrörelsen men hade även andra kunder. Förlaget, vars böcker främst fyllt tryckpressarna när det varit brist på externa jobb, hade trots detta byggt upp en icke föraktlig utgivning av politisk litteratur, skönlitteratur, med betoning på arbetarförfattare, och historiska småskrifter.
Dans, och nu också min uppgift var att bredda och skapa stabilitet i verksamheten. Till oss inne i buren kom tecknare med original till omslag och illustrationer; vi hade genomgångar med översättare och författare; träffade våra redaktionella arbetsgrupper inom skönlitteratur, barn- och ungdom och utrikespolitik; lyssnade på försäljaren Hasses stönanden över våra, enligt hans mening, osäljbara böcker, vilka han sedan sålde in hos bokhandeln med bravur, som det proffs han var.
Vi lämnade buren för att hämta korrektur som ringlade meterlånga ur fotosättaren ute i produktionen. Dans och min entré i förlagsbranschen sammanföll med ett stort teknikskifte. Blysättning och djuptryck var på väg ut, in kom fotosättare och offsetpressar. Den gamla tidens typografer ersattes av flinka maskinskriverskor. Där ute grälade vi också med faktorn Leif. Trots enighet om de långsiktiga målen var våra intressen på kort sikt motsatta. Leifs var att se till att tryckeriet drog in pengar från externa kunder. Förlagets böcker, som i bästa fall skulle ge intäkter om något år, kom med nödvändighet i andra hand. Något eget kapital, förutom medarbetarnas entusiasm hade vi inte.
Bristen på pengar var legio. Vi tog emot telefonsamtal från arga illustratörer, översättare och författare som ville ha sina pengar. – Ja, innan sommaren, lovade vi väl medvetna om att vi i bästa fall skulle få ut våra egna löner innan vi gick på semester.
Datorer var ännu okända i förlagsverksamhet. Inne i buren vevade Dan på en mekanisk räknemaskin innan vi så småningom införskaffade mer moderna miniräknare. Till vår hjälp hade vi Bo Bramsens Förlagskalkylering ur vilken vi lärde oss det mesta om täckningstal, omsättningshastighet och framställningskostnader. Att göra en priskalkyl före Excelarkens tid var som att lösa ett större sudoku. För att inte tala om de årliga royaltyredovisningarna.
Men vi gav ut böcker: 1977: 22 titlar, 1978: 30; 1979: 16; 1980:21. Vårt stora problem var bristen på nyskriven skönlitteratur. Trots våra hot och vädjanden om solidaritet framhärdade författare på vänsterkanten att ge ut sina böcker på stora förlag som Bonniers, Norstedts och Rabén & Sjögren/Prisma.
En dag steg emellertid en ung men redan etablerad Henning Mankell in genom dörren till vår bur med en nyskriven dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Resten är, som man säger, historia.
Drygt tre års slit med produktion, oro över ekonomi och brist på dagsljus tog till slut ut sin rätt för min del. Andra uppgifter lockade. Dan fortsatte vad som skulle bli en lång och framgångsrik karriär. Han var obestridligen den skickligare förläggaren av oss båda, med den kombination av näsa för kvalitet och vad som kan tänkas sälja som är ett fåtal förunnat.
Men det var i buren det började.
Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna.
Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och så jag, till en början vikarierande redaktör. Inne i buren redigerade vi texter, räknade på bildstorlekar, läste förstakorrektur, ombrutet korrektur och granskade blåaktiga provtryck som gnisslade mellan fingrarna. På kvällarna gick vi Förlagsklubbens grundkurs för redaktörer under ledning av Pär Frank och lärde oss elementa inom upphovsrätt, kalkylering, marknadsföring och redigering.
Ordfront var ett kollektiv från Småland vars främsta merit hittills varit Historieboken, en tecknad skildring av världshistorien i Karl Marx och Leo Hubermans anda, som blivit en försäljningssuccé. Ordfront tryckte böcker och tidskrifter åt delar av vänsterrörelsen men hade även andra kunder. Förlaget, vars böcker främst fyllt tryckpressarna när det varit brist på externa jobb, hade trots detta byggt upp en icke föraktlig utgivning av politisk litteratur, skönlitteratur, med betoning på arbetarförfattare, och historiska småskrifter.
Dans, och nu också min uppgift var att bredda och skapa stabilitet i verksamheten. Till oss inne i buren kom tecknare med original till omslag och illustrationer; vi hade genomgångar med översättare och författare; träffade våra redaktionella arbetsgrupper inom skönlitteratur, barn- och ungdom och utrikespolitik; lyssnade på försäljaren Hasses stönanden över våra, enligt hans mening, osäljbara böcker, vilka han sedan sålde in hos bokhandeln med bravur, som det proffs han var.
Vi lämnade buren för att hämta korrektur som ringlade meterlånga ur fotosättaren ute i produktionen. Dans och min entré i förlagsbranschen sammanföll med ett stort teknikskifte. Blysättning och djuptryck var på väg ut, in kom fotosättare och offsetpressar. Den gamla tidens typografer ersattes av flinka maskinskriverskor. Där ute grälade vi också med faktorn Leif. Trots enighet om de långsiktiga målen var våra intressen på kort sikt motsatta. Leifs var att se till att tryckeriet drog in pengar från externa kunder. Förlagets böcker, som i bästa fall skulle ge intäkter om något år, kom med nödvändighet i andra hand. Något eget kapital, förutom medarbetarnas entusiasm hade vi inte.
Bristen på pengar var legio. Vi tog emot telefonsamtal från arga illustratörer, översättare och författare som ville ha sina pengar. – Ja, innan sommaren, lovade vi väl medvetna om att vi i bästa fall skulle få ut våra egna löner innan vi gick på semester.
Datorer var ännu okända i förlagsverksamhet. Inne i buren vevade Dan på en mekanisk räknemaskin innan vi så småningom införskaffade mer moderna miniräknare. Till vår hjälp hade vi Bo Bramsens Förlagskalkylering ur vilken vi lärde oss det mesta om täckningstal, omsättningshastighet och framställningskostnader. Att göra en priskalkyl före Excelarkens tid var som att lösa ett större sudoku. För att inte tala om de årliga royaltyredovisningarna.
Men vi gav ut böcker: 1977: 22 titlar, 1978: 30; 1979: 16; 1980:21. Vårt stora problem var bristen på nyskriven skönlitteratur. Trots våra hot och vädjanden om solidaritet framhärdade författare på vänsterkanten att ge ut sina böcker på stora förlag som Bonniers, Norstedts och Rabén & Sjögren/Prisma.
En dag steg emellertid en ung men redan etablerad Henning Mankell in genom dörren till vår bur med en nyskriven dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Resten är, som man säger, historia.
Drygt tre års slit med produktion, oro över ekonomi och brist på dagsljus tog till slut ut sin rätt för min del. Andra uppgifter lockade. Dan fortsatte vad som skulle bli en lång och framgångsrik karriär. Han var obestridligen den skickligare förläggaren av oss båda, med den kombination av näsa för kvalitet och vad som kan tänkas sälja som är ett fåtal förunnat.
Men det var i buren det började.
*
Den 1 april 2015 gick Dan Israel i pension efter ett långt och framgångsrikt liv i förlagsbranschen. I samband med avtackningen fick han en vänbok, Dans lilla röda, med drygt 40 bidrag från vänner och kollegor. Det här är min text.
Kommentarer
När jag läser dina minnen om den progressiva förlagstiden så slår det mig hur viktigt den fysiska delen av bok och tidskriftsproduktion har varit för dess attraktionskraft. Produktionen var i någon mån intellektuell i sin kärna, men det här typograferandet, sättandet, tryckandet, falsandet, bindandet, pallandet och distribuerandet var nog helt avgörande för att det skulle kännas som ett Intellektuellt Arbete.